apati?

funderar på det där med självmord. är apati samma sak som depression eller är en apatisk människa så apatisk att han inte längre upplever depression? är ångest samma sak som depression?

är självmord en följd av depression eller ångest eller apati?

kan man vara så apatisk att man inte känner att man är deprimerad? är depressionen i så fall ett steg på väg ur apatin?
:

mådde du dåligt av att vara apatisk? eller var det bara en total likgiltighet där du mådde helt okej men inte ville göra nånting?

Vi hade en diskusion om det här här om dagen på RSMH där jag bor.
Jag anser att apati och ångest är vitt åtskilda. För mig var själva apatin inte så farlig, om man jämförde med ångest och depression. Apati var bara ingenting. Som att vara död, inga känslor, inga tankar, bara ingenting. Som att vara ett föremål.
Depressionen och ångesten hade mer med olika känslor att göra. Nedstämdhet, hopplöshet, panik, självhat, självanklagelser. Inga trevliga saker, men det var iallafall NÅGOT. Inte bara det där döda ingentinget, inte bara ett dött ting i en säng.
Jag hamnade i apati som någon sorts bottenmarkering av mina depressioner. Den var egentligen inte så smärtsam, om man jämförde med depressionstankarna och ångsten, som verkligen tärde ihjäl en. Sedan, när jag började ta mig upp ur apatin, tog depressionen och ångesten över igen, och jag kunde nästan längta tillbaka till det där döda, apatiska tillståndet när jag liksom inte fanns, var bortdomnad.
Men att börja känna saker igen var ett steg i att komma upp ur skiten, på ett sätt var det ett friskhetstecken att jag återigen fick panikattackerrna och ledsenheten, för jag hade iallafall dem. Jag låg inte bara död fisk i sängen. Så småningom kom jag ju också upp ur depressionen och tog mig vidare i livet.

de andra höll med mig och kände igen sig.

Det gör fysiskt ont att vara apatisk.

-