Ett sätt att undvika positiva och negativa symptom som schiz

Det var intressant att läsa era svar.

Galärslav: Jag håller med dig om behovet av att ta sin medicin. Utan medicinen skulle jag nog ganska så direkt bli psykotisk och börja tro på konspirationsteorierna igen. Kul att du tyckte att mitt råd att aldrig ge upp var bra. Vidare håller jag med om att man inte ska fly från sin sjukdom utan inse och acceptera att man har den. Så hanterar jag iaf mina problem.

Inwatto: Jag ser mig delvis också som frisk schizofren. Trots att jag fortfarande har en del positiva symptom ibland så lever jag ett normalt liv och studerar på högskola etc. Men just det här att se sig själv som frisk schizofren eller schizofren överhuvudtaget är det jag menar. Jag tror att det är viktigt att ha det som en del av sin identitet. Annars blir det lätt att man inte känner igen symptomen och helt enkelt blir sjuk igen, istället för att ta medicin som kan hjälpa mot symptomen.

Abzu: Jag har läst din blogg. Inte så mycket dock. Det är extra intressant för mig eftersom jag förmodligen har en diagnos som liknar din. Jag håller med om att man inte ska använda sin diagnos som en ursäkt för att inte försöka förändra sitt liv till det bättre. Vilket du absolut inte verkar göra. Jag menar dock att för mig personligen är det viktigt att se mig själv som schizofren just för att förklara min verklighet och saker och ting som händer mig – så att jag kan tolka verkligheten på ett objektivt och vetenskapligt, och framförallt verklighetsförankrat sett dvs.

Återigen. Intressant att läsa era svar.

/S

Schizofren, jo jag förstod att du menade så. Jag har också förr sett mig mer som schizofren av samma anledningar - dvs jag behövde en "mall" för att passa in mina symtom i nån slags helhets bild. Nu har en del av symtomen mildrats så jag känner inte det behovet längre riktigt.
Nu säger jag sällan att jag är schizofren, i stället skojar jag lite och säger att jag en abormalt fungerande frontallob (vilket jag har också) eller så säger jag att jag är lite sjuk i huvudet, då blir folk ganska förvirrade, något jag kan tycka är kul ibland. Det är intressant att se folks olika reaktioner.
Jag känner att jag vill skämta om min sjukdom ibland, för utan humor skulle jag gå under.

En fråga om det här att ta medicin i injektionsform. Jag har läst här på forumet att dom som får det får gå till sjukhus och ta sin medicin, är det möjligt att man själv kan få ta sin medicin eller litar dom inte på en (att man tar den eller tar den på rätt sätt)?

Tiram skrev: En fråga om det här att ta medicin i injektionsform. Jag har läst här på forumet att dom som får det får gå till sjukhus och ta sin medicin, är det möjligt att man själv kan få ta sin medicin eller litar dom inte på en (att man tar den eller tar den på rätt sätt)?

Du skall ju ta injektionerna intramuskulärt i skinkan! Du har lite svårt att själv sätta sprutan på rätt ställe!

Dvs i övre yttre kvadranten och om du då sticker för långt in mot mitten, så har du ichias nerven där. Du skriker i så fall rätt ut om du får den på fel ställe.

Sjuksköterskan kan om det behövs komma hem till dig. Så fungerar det numera för mig.

Det går inte att skapa sig en identitet som kretsar kring en påhittad sjukdom.

Tiram skrev: En fråga om det här att ta medicin i injektionsform. Jag har läst här på forumet att dom som får det får gå till sjukhus och ta sin medicin, är det möjligt att man själv kan få ta sin medicin eller litar dom inte på en (att man tar den eller tar den på rätt sätt)?

Hej och välkommen Tiram!
Har inte hört att någon själv tar sina injektioner,
ungefär som med insulin.
Nu kanske inte det är det lättaste att spruta sig själv
i skinkan.
Har kanske missuppfattat hela frågan. .?