Man kan gå under om man inte accepterar sitt
funktionshinder. Jag har sett det i min nära
bekantskapskrets.
Det gäller att till en del stå ut med svaghet.
När allt rullar på och man lyckas kan det vara
lätt att hysa förakt för svaghet.
Det blir som en jordbävning när det krackelerar
i ens liv.
Men det går att landa till viss del om man får tid på sig.
Jag tror som PSR och Geta säger är det viktigt att acceptera sitt funktionshinder, men samtidigt är det viktigt att inte acceptera de fördomar och stigmat som är förknippat med funktionshindret. Att göra på detta vis är viktigt för att man skall kunna försöka kompensera för de funktionsförluster som kan finnas. Det är nog också viktigt att ha realistiska mål i livet för att inte bli alltför besviken. Jag tror många skulle nog behöva professionell samtalshjälp för att hitta rätt här.
Att ha insikt att man lider av schizofreni är inte enbart positivt. De som får sk patientutbildning och därmed får reda på att de har schizofreni drabbas oftare av depressioner även om utbildningen minskar risken för återfall i psykos.
Niklas varför trivs du så bra på den här sajten
tillsammans med schizofrena personer?
Det var ungefär som en person jag träffade som
var medlem i RSMH och gick i deras verksamhet
men förnekade att hon hade några som helst
psykiska problem.
Fast jag haft schizofreni i många, många år så
är det nog bara på ytan som jag accepterat det.
På ett djupare plan vet jag att det är mycket skräck
kvar och depression.
Knepet är att sväva litet ovanför schizofrenin, tyngdlöst.
Funktionshindret eller handikappet kan skifta.
Ibland går saker som smort. Vid andra tillfällen
går allt gå fel som kan gå fel.
Det har mycket med personkemin att göra.
