Det tar tid att lära sig det kontemplativa livet. Att reflektera och se tiden an. Att se förändringar eller att ingenting händer. Att låta alla så kallade sensationer bara passera. Att känna utan att låta sig ryckas med. Att engagera sig utan att bli en aktiv deltagare.
Som att tvinga sig till att hålla sig stilla. Att fördomsfritt och öppet se omgivningen födas, växa upp, nå sin absoluta höjdpunkt, för att därpå falna och ebba ut.
Allt annat känns fel.
Försakelsen är själva livets begränsning.
Det är inte så, det är ingen sanning eller resultat. Men det är så det känns.
