Vad är viktigast?

Min psykiater talade om för mig att jag kunde vara glad att jag klarat fem psykoser så bra som jag gjort. Sedan nämnde hon några saker som jag kunde vara tacksam för att jag hade:

1) Arbete
2) Partner
3) Vänner och familj
4) Väl fungerande fysiskt och psykiskt
5) Fint hem

Ibland har jag funderat över vad som är viktigast. Min känsla är att det dock inte är något av dessa fem alternativ. Det är istället MEDICINER OCH TERAPI. Utan detta skulle jag inte levt idag tror jag. Men när jag väl fått denna hjälp kan jag njuta av de andra sakerna utan problem. När jag var sjuk uppskattade jag t.ex. inte min sambo alls och vännerna hade jag inte ork med. 8O

Du är nog ovanligt lyckligt lottad, Balder. De flesta sjuka har nog inte en sådan fem-punktlista att värma sitt hjärta med. Själv har jag svarat bra på medicin men inte på terapi, så där skiljer vi oss åt igen. Dock har jag en positiv inställning till nuet och framtiden, det har vi gemensamt. Och då kommer glada känslor när man har det.

Det är roligt att du svarar bra på medicinen Inwatto! Då är mycket vunnet. Tyvärr finns det ju många som inte har sama tur med medicineringe som vi har haft.

Jag tror också att det är MYCKET viktigt med en positiv inställning. Jag fick veta att jag måste äta mediciner hela mitt liv och att jag aldrig kommer att bi helt "frisk" eller återställd från min schizo-affektiva sjukdom, men jag orkar inte gräva ner mig i sorg över detta. Jag känner istället att jag måste leva nu och ta vara på de dagar jag har.

Jag har ju "förlorat" 10 år under min period då jag drabbades av många psykoser. Nu vill jag därför bara se framåt! <!-- s8) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_cool.gif" alt="" title="Cool" /><!-- s8) -->

Jag har allt det där du räknar upp, inkl. medicin och terapi, förutom möjligtvis att mitt hem inte är i bästa ordning hela tiden, men det beror inte bara på mig. : - )

Vill också säga att man kan känna sig ensam många gånger trots att man har partner, familj, vänner, arbetskamrater, bekanta, grannar runt omkring sig. Det finns en slags själens ensamhet som man måste leva med.

/Sofie