Finns det hopp för den självmordsbenägne

Frågan är vilken evolutionär tillämpning dessa typer av beteende har! Är vi helt enkelt trasiga?
Varför reagerar vi som vi gör fast vi har funnits "så länge"!

Ofta funderar jag på frågan om det var värre förr eller nu och svaret är jag vet inte. På samma sätt som dom svältande i Afrika också lever fastän svält är vanligt. Tänk om det finns en mening med lidandet på samma sätt som vi dör?

Nä nu är jag dum, det är helt klart bättre att ha tak över huvudet och mat på bordet!

Om man kjemper for å mat i kroppen, tenker man nok ikke på livets tomhet.

Det ska främst vara personer med borderline personlighetsstörning som upplever tomhet.

Hänger det ihop tro, med att dom inte kan kämpa för sig själv?

Helt klart är nog tankarna på suicide ett välfärdsproblem, men icke underskatta kraften när man måste uppleva sin tomhet och har fokus på att överleva, bara de mest elementära sakerna är igång!

Så det går inte att jämföra humanitär svältnöd med t. ex självsvält som är en eventuell västerländskt åkomma?

Men hur hittar man en mantra utan religiös bakgrund? Ska kanske läsa boken om den finns som e-bok?

Var det nån djuping?

Jag menade inte tro som i religion utan som frågan "tror du att?"