Att älska sig själv?

Hur gör man? Hur lyfter man sig själv på riktigt då man känner någon viska med elak ton i örat om hur värdelös man är? Då ingen vill tro på en och ingen vill höra?

Jag har med åren blivit mer och mer oförmögen till att känna kärlek för andra och jag tror det grundar sig i brist på kärlek till mig själv. Hur kan jag få fram ett leende utan benso och faktiskt känna glädje på riktigt då det känns som att man är gjord av glas, då man har känslan av att man spricker? Hur får man bort känslan av att man dagligen får knivar i ryggen för saker folk inte gjort ännu, men man är så övertygad om att de vill en illa att man distanserar sig än mer och därmed jagar bort dem och på så sätt sätter kniven i ryggen på sig själv?

Ibland vill jag fortfarande blöda det glittrande blodet, ruffsa bort spindlarna ut håret som aldrig försvinner och som jag ofta känner. Det kryper i kroppen ibland. Jag känner ibland att någon kväver mig, jag kan inte andas och kroppen får syrebrist. Det är så obehagligt. Jag vill ut ur denna mardröm, ut ur min koma. Hur kommer jag ut ur min koma?

Man kan börja med att lära sig att inte lasta sig själv för saker som händer.
Det är en bra start tycker jag.

Att älska sig själv undrar jag om det är så många som gör egentligen. Men att tycka om sig själv är helt klart en stor fördel.

Sen har man ett ansvar själv över hur man lever sitt liv, det är dumt att lasta över på andra.

Kanske är det så att en del glömmer det stora ansvaret man bär för sitt eget liv, att få det bli så bra som det bara går.

Man får vara bitter och ledsen över saker som hänt tidigare i livet, men man bär alltid själv ansvaret över att det fortsättningsvis blir så bra som möjligt.

Om man är deprimerad brukar man ha automatiska negativa tankar som poppar upp och gör en ännu mer deprimerad. Det finns självtest på Internet, där man kan mäta hur deprimerad man är och om man kräver behandling.
www.deprimerad.net/allm/testa/madrs.htm

För att bli mer positiv till dig själv, så beröm dig själv ständigt. Jag är duktig. Jag duger osv. Det kan hjälpa en hel del har jag läst. Man kan också bli hjälpt av psykoterapi t.ex. KBT.

kanske ska korrigera mig lite. Jag tycker inte att jag är värdelös och jag tycker att jag är en bra människa. Jag hatar inte mig själv, men jag tycker att jag gör dumma saker lite då och då och har svårt att komma förbi det. Jag har alltid måstat ha imagen av att vara perfekt. Det är väl därför jag lämnat verkligheten för de som klarar av den för jag orkar inte leva upp till kraven som läggs på mig.

Varför skall man lägga krav på sig själv. Vi är här för att leva och njuta av livet tycker jag!

Och finns det sådana som har tendenser till att ställa krav på andra, så är det dom som har problem tycker jag.

Nej, bättre med en avslappnad livsinställning och bara njuta av livet så mycket det bara går.

Evillynn skrev: Det är väl därför jag lämnat verkligheten för de som klarar av den för jag orkar inte leva upp till kraven som läggs på mig.

Bra sagt. Annars, det är skönt att lämna verkligheten för någon bestämd tid, t ex mellan kl. 18-22. (Kl. 22 sova, verkligheten dyker upp först kl. 7). Jag skulle inte orka med verkligheten dygnen runt, eller hela kvällarna.

- aspie