Att älska sig själv?

Fredrik skrev: Varför skall man lägga krav på sig själv. Vi är här för att leva och njuta av livet tycker jag!

Och finns det sådana som har tendenser till att ställa krav på andra, så är det dom som har problem tycker jag.

Nej, bättre med en avslappnad livsinställning och bara njuta av livet så mycket det bara går.

Jag tycker det är extremt svårt att slappna av! Jag önskar ngn kunde säga till min hjärna, att sluta jäklas. Krav från andra möter jag på vissa håll!

Det är svårt att leva ett kravlöst liv! Vi måste ha vissa förväntningar på varandra, annars blir nog livet mestadels tråkigt.

Jocke skrev: Det är svårt att leva ett kravlöst liv! Vi måste ha vissa förväntningar på varandra, annars blir nog livet mestadels tråkigt.

Kraven måste stå i rätt förhållande till begåvning & energiresurser & tid.

- aspie

Japp! Du kan inte begära lika mycket av människor som har svårt att tyda signalerna, som av en psykiatriker. Men samtidigt kan man inte gömma sig bakom sin egen person.

Alla vi måste stå för våra egna gärningar! Det är så lätt att exempelvis säga att man är trött samtidigt som ett hushållsgöromål dyker upp.

Man kan skjuta saker på framtiden, men då blir det aldrig gjort, är min erfarenhet. Regler är lika med uppfostran. Du är väl inte för en fri uppfostran?

Om samhället har misslyckats med att skapa regler alla kan följa, då blir det anarki!

Så du lider av "perfektionssjukan"? Det har jag gjort med... och har väl inte kommit ifrån det helt heller. Försöker lära mig att man inte kan göra fel (förutom att man inte får skada andra då..) Och att jag duger som den jag är. Jag har börjat säga det till mig själv i spegeln nu.
Jag tror också jag blev sjuk av att jag hade så stora krav på mig. orimliga, omänskliga faktiskt. Men tänker att kraven är ett symtom på något annat. För om man hela tiden försöker leva upp till andras mer eller mindre uttalade, inbillade?; och verkliga krav på hur man ska vara och prestera göra och säga....Då undrar jag hur det stod till med min egen självkänsla... Och huruvida jag älskade mig själv med mina fel och brister och positiva egenskaper...Men det är nog något som många får lära sig idag att älska sig själva....och att man inte behöver vara perfekt för det....
jag börjar se mig om efter människor som tycker om mig för den jag är... inte att ALLA ska tycka om mig.

Det är svårt att acceptera sig själv, när man egentligen mår dåligt. Manvet ju att det är farligt att gömma sig, man är rädd för den utsatta positionen.

Ser man mellan fingrarna, är det kanske lättare? Men alla har inte den toleransen, det är svårt att hitta ställen där man är accepterad för den man är!

Acceptansen har ändå gradvis ökat!

Också jag levde med omöjliga krav på mig själv när jag var yngre. Jag levde med så många instängda känslor på den tiden.

Jag kunde inte få utlopp för några känslor, allt bar jag inom mig, utom ilskan som pös ut utan att jag la märke till det egentligen.

Inte är det konstigt att man blev sjuk inte. Att gå och bära på så mycket inom sig som inte får nåt utlopp går ju inte i längden!

Lär man sig inte från början att det även är accepterat att ha ledsna känslor och få dom bekräftade så kan det gå illa. Annars finns risken att man stänger in dom istället och det håller inte i längden.