Undercover

Det var länge som jag upplevde att jag i mitt inre bara hade ett kaotiskt hav av upplevelser... men när jag vågade möta en del av känslorna fann jag en ljus kärna mitt i djupet av havet... där kunde jag vila lugnt och tryggt även mitt i psykosen... den kärnan skulle man kunna kalla mitt jag... det som är mest mig...

Identitet är mer komplicerat... det har ju med bilden av sig själv att göra också... tycket att det omfattar både kärnan och havet och min självbild och även i viss mån andras syn på mig...

Identitet är för mig också en samlad bild av vad jag förmår och vad mina begränsningar är... den förändras utifrån nya erfarenheter... medan den innersta kärnan förblir densamma...

Omedelbart efter det jag insjuknade fick jag problem med min identitet. Jag upplevde plötsligt som allt det jag tidigare hade lärt var borta. Det var en väldigt jobbig känsla särskilt som jag också då hade problem med närminnet vilket försvårade inlärning och inläsning. Jag ville bli förtidpensionär direkt, eftersom jag bejakade schizofrenidiagnosen och denna identitet. Första året med schizofreni var ganska jobbigt faktiskt.

Efter denna kris har jag återhämtat mig och mår mycket bättre. Även om jag vet att jag har paranoid schizofreni så känns det inte som min rätta identitet. Jag försöker att leva och uppträda normalt och jag tycker inte att jag uppfyller identiteten för paranoid schizofreni längre utan möjligen schizoid personlighetsstörning. Konstigt nog skrivs det väldigt lite om identitetsstörningar och schizofreni. Jag har tittat i ett par böcker men inte hittat något om det.

Min identitet försvann direkt när jag blev deprimerad och fick ångest. Alla mina goda krafter byttes ut till onda krafter. Från att under en period kännt sig "larger than life" till att känna sig "lesser than life", var som att trilla från himmelriket ner till helvetet. Med detta började sedan karusellen med rösttankar,paranoia, ångest,tankestörningar och vanföreställningar. Mitt liv är som slänggungan på Liseberg. Jag blir yr och får ångest av allt nuförtiden.

Trots att jag inget jag har inom min tanke, så har jag en väldigt stark jag identitet.
Så till vida så har jag bara "röster" inom mig som är mina jag. Dessa jag inom mig själv kan vara ett otroligt starkt jag från botten av min själ, där jag bara kan säga, det här har inte jag gjort.

Men ett jag som är väldigt svagt till sin natur skall man inte förakta inom sig själv, det är som en svag röst, barn, nunna eller en som ligger på sin dödsbädd. Dessa säger oftast sanningen.

Faktum är att ett starkare jag inom mig själv kan ha mycket fel i jämförelse.
Därför bejakar jag ofta en svagare jagkänsla än, en betydligt starkare inom mig själv.

Det absoluta jaget jag har är det högt uttalade.