paranoia

En grej som hände under inläggningen var att jag blev paranoid, kanske på grund av tristessen. Jag började anklaga missionärerna i min kyrka för att vara irriterade på mig och inte tycka om mig, samma sak gjorde jag mot vårdpersonalen. Det släppte dock när abilify höjdes. Men att vara paranoid är sjukt läskigt! Min paranoia var inte av det allvarliga slaget, snarare det väldigt lätta, men det var jättejobbigt. När missionärerna kom och besökte mig var jag så nervös att jag satt och darrade och stirrade i bordet, och innan de kom trodde jag att vad som helst skulle få dem att skratta åt mig, att jag skulle bli utskämd. Före och efter besöket skickade jag en massa sms till dem där jag bad om förlåtelse och undrade om jag irriterade dem. Usch. Men nu är det över! Igår, sista hela dagen på psyk, kom missionärerna på besök igen, och denna gång var jag fullständigt avslappnad och inte ett dugg paranoid. Det var exakt en vecka mellan besöken. Tänk vad som kan hända på en vecka!

Och PS! Jag måste verkligen säga att missionärerna är starka killar, de är i min ålder, 19-20 år, och ändå fick de inte spel på mig en enda gång. Om ni undrar varför jag har sådan kontakt med dem så är det för att de undervisar mig, och så är vi vänner dessutom.

skönt att det
gick över för dig...
det är jobbigt att
vara paranoid...

kram

/bonnie...

Enligt mina erfarenheter är paranoid är något man ÄR, inte bara något man tror eller har. Klart jobbigt och svårt att bli av med utan medicin. Jag har provat lätt paranoia jag också. Det är inte roligt med ökad misstänksamhet och vad man kan ställa till med.

Bra att du kommit ur det, Sofia!

Sofia det var ingen allvarlig paranoia, som du hade tyckte jag. Ofta kan det vara betydligt mer skruvade saker. Paranoian ökar vid sömnbrist och kan triggas av tvetydiga situationer. Det är alltså viktigt att sova tillräckligt om man har anlag för paranoia.

Jag behandlas för första gången för paranoia. När jag är ute med hundarna på kvällen, eller möter folk på ensamma platser (som i joggingspåret), då får jag för mig att de ska anfalla mig. Det började med att jag blev rädd för att möta män, sedan blev jag misstänksam även mot kvinnor, och så en kväll blev jag t.o.m. rädd för ett barn som gick med sin mamma.

För att känna mig tryggare har jag köpt en liten kniv som jag har i fickan under sena promenader. Jag vet att det är dumt, farligt och olagligt, men den ger mig en starkt ökad trygghetskänsla. Men så sökte jag förstås hjälp också, och har fått en ganska kraftig höjning av Seroquelen.

Libelulle,

Gör dig av med kniven. Tänk om nån verkligen skulle gå till attack, och vänder kniven mot dig! Eller om du skulle råka skada någon du bara blev rädd för...

Gå till Clas Olsson och köp dig ett skriklarm istället. Det är en liten manick som man har i fickan och trycker på, så hörs en jättehög ton som skrämmer bort en ev. våldsman... och får alla i omgivningen att reagera... ett skriklarm kostar under hundralappen...

www.gp.se/konsument/tester/1.21116-larm-07