Verklighet eller inte?

Tack så mycket för svaret Admin. Jag håller på att försöka få KBT men dom som sköter min vård skjuter upp det hela tiden, jag får nog det troligtvis efter sommar-semestern.
Själva syftet med min tråd är att få lite åsikter från folk med andra referensramar, alltså folk som inte bara har läst om psykoser (för då kan jag lika gärna diskutera det med psykvårdspersonalen) utan som har upplevt det.

:lol: Därav är vi alla här! Oavsett diagnos, för att dela med oss av våra erfarenheter!

Varken vård eller någon brukar-anhörigsajt har detta som viska har!

som Isa-Alise säger, alla behövs! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Jag tvivlar på att det alls är [i:102eja78]möjligt[/i:102eja78] att använda hypnos för att få nån att totalt glömma bort en person som han varit kär i, i alla fall mot personens vilja.

Om man har en liten aning paranoia kan man lätt tycka att folk ser "luriga" ut, att det ser ut som om dom döljer nånting för en...

Jag vet dock hur klurigt det kan vara med minnet ibland. Jag minns en del grejer som känns helt sanna när jag tänker på dom... Exempel: Jag minns hur jag en gång åkte tunnelbana och hamnade mitt bland en massa dagisbarn. Ett av barnen tar upp tidningen Metro och läser en rubrik om en bomb som sprängts nånstans. Då lyfter ett annat av barnen blicken, ser mej rätt i ögonen och säger: "Allting är egentligen gjort av bomber. Men alla har inte exploderat än."
Jag har fler såna minnen av hur jag stöter på människor på stan osv som ser mej i ögonen och säger nåt mystiskt och ödesmättat sådär. När jag har berättat det för min man, så ifrågasatte han (på ett vänligt och respektfullt sätt, är väl bäst att påpeka) om det verkligen var äkta minnen, om det inte bara var min inbillning. Han tyckte helt enkelt det var osannolikt att jag gång på gång skulle stöta på människor som beter sej på det sättet; ser mej i ögonen och säger nånting mystiskt och ödesmättat sådär.
Kanske det. Bara för att ett minne känns helt verkligt, så behöver det ju inte vara det. Minnet är lurigt, ffa om man har en psykossjukdom av nåt slag.

Stötte nyss på en bekant, berättade att jag hade varit på boendet och ätit surisar för henne. Då berättade hon, att de hade ätit förra helgen, då sade jag att jag hade ätit fem "kalla", fick då mothugg av dottern som sade att deras surisar var varma!

Barn ser det enkla i tillvaron, och det är ett friskhetstecken, man får nog lov att lyssna på dem?

Känslolivet är väl "lagt på hyllan" på något sätt, när man har schizofreni. Apropå Anhedoni. Och i känslolivet finns ju attraktion och liknande. Det kanske är besläktat med minnet. Speciellt då minnet av av ens Mamma, eller Pappa, som skulle vara förebilder för relationer.

Surisar, då associerar jag till smågodishyllan i affären.
Vad är surisar?