Hej, jag har varigt inne hhär förut. jag ville bara förklara för någon hur jag känner mig jag pratar alldrig med någon om sådanthär. Jag kan ju börga med att säga att jag har börjat att hata mig själv, jag är rädd för mig själv jag tror att jag är en asosial person som har svårt att umgås med människor jag har varigt mobbad från 6an till nian. när jag var liten så gick jag runt med fruktnsvärt jobbiga tvångstankar jag vill inte säga vag de handlade om för de var så jävla sjuka och taskiga. jag tänkte på dessa från det att jag vaknade tills jg gick och la mig. jag har i och försig berättat om de för en psykolog men då hade
det gått fem årsedan de övergick till andraq tvågstankar. jag börgade på bup när jag var 12 och fick kognitiv bettende terapi mot mina nya tvång som var mera märkbara (det var mina föreldrar som hade tröttnat på att jag kunde gå uppe hela natten och kolla i fall allt var avstängt) i och med att de medförde fysiska tvångsritualer till till skillnad från de tidigare och mycket jobbigare tvången där jag var tvungen att ligga ned och bara tänka. men det hjälpte nästan försumbart, efter ett att jag fått panik och hyperventilerat tills jag nästan svimade fick jag sertralin (då var jag 12) och det käckar jag fortfarande ( nu ar jag snart 20) efter att jag fått medecin kunde jag börja få kontroll över mina tvång. och så rullade livet på. tills jag fick. men trots att jag fich soloft så kände jag mig tom, värdlen var grå, jag kunde sitta och stirra in i väggen i flera timmar. till skolan var det inte så kul att gå när man viste att alla tyckte att jag var en tönt som hälls bore dra, det fick man ju höra. endock fick jag mvg i matte och fysik det var det ända som räknades. jag gick naturvetenskaplig linje på gumnasiet och fick 15.4 i snitt.
för ett årsedan så käkade jag sertralin efter eget tycke, deperitionen över gick till ett tillsång där man skiter i allt man skrattar alldrig och man känner inga andra kännslor häller. detta tilstånd tyckte jag var sådär. bättre än att känna att man vill ta livet av sig hela tiden men jag ville bli glad jag ville vara som alla andra. jag blev helt knäpp av det här mina läkare ville ge mig anti psykotika och sänka min medecin. för jag var helt jävla knäpp jag hade inga hallusinationer, förutom att jag kunde höra röster innan jag somnade men det gör ju alla. men min tanke verksamhet var ganska krokig och jag hade svårt att hålla mig till den röda tråden. jag kunde inte konsentrera mig på någonting, i klassrummet blandadess allas samtal i huvudet tiee en enda soppa, jag trodde att jag var förföljd, men det gick över när jag trapade ner min medecin. jag
jag fick en min förste tjej förra året vi var i hop i 9 månader den sista tiden var piss, jag var as kär i henne hon var mitt allt. men jag tror att hon bara var i hop med mig för att jag var fyra år älde än hon alltså att hon tyckte att det var colt attvara i hop med en 19 åring. jag gjore allt för henne. tjejer gillar inte osäkra och mesiga killar så hon drog och jag trappade upp min medecin i gen i ett desperat försök att glömma henne. och nu har jag blivigt helt knepp jag var inne på hennes lunarstorm i går och hon har tydligen förelskat sig i en ny kille som tycks vara kär i henne. jag vet att jag inte borde gå och rota i hennes liv men jag trodde att jag skulle klara det utan att balla ur. jag har inte ringt henne och jag tänker alldrig mera snacka med henne. menhennes nya självsäkra manliga kille vill jag döda, det är därför jag är rädd för mig själv. jag vet inte i fall jag känne empati. folk tittar på mig å konstigt som om de visste vad jag tänktye tanken har slagigt mig att de kan läsa mina tankar. folk nontjalerar mig. när man börgar att prata med dem. jag tror att mina förra psykologer tycker att jag är en ond människa , men jag vill inte vara ond jag får panik, tänk om jag är en psykopat i bland är jag kall. reagerar inte på så mycket. jag vill vara en kol kille som alla gillar som får alla tjejer, en självsäker man. men jag hatar samtidigt en typen av folk för att de påminner om mina forna mobbare tror jag. jag skall börga hoss en ny psykolog snart men jag vet inte i all jag skall berätta hur jag känner mig, då kanske han tycker illa om mig och lämnar mig. gör han det vete fan vad jag skall göra. men det växer nog bort. men mitt exs nya kille är en självsäker biff. men det hjälper inte att väga 90 kilo muskler om man inte har något innanför pannbenet. jag grubblar mycket. vad är viktigt. jag tror på ödet. jag planerar ganska kallt med rellationer. försöker att ( tappat oret , gör det jämt när jag snackar) ligga ett steg före, tänka ut möjliga reaktioner . jag har svårt att tolka ndra människors ansiktsutryck bland annat. det blir offta fel
Författare till inlägg
