Min verklighet är skum. Jämt hör jag hur de pular i telefonerna, bl a för att byta band i sin avlyssningsapparat tror jag. "Dom", det är dom som kreerat mig, alltså inte mina föräldrar. Den som skapat min hjärna utsätter mig för metafysiska experiment. Jag är övertygad om det.
Mitt ID-kort var borta i två år. Jag skaffade inget nytt. Men sen fick jag för mig att göra det, gick till kassaservice och fixade det. Dagen efter dimper mitt gamla ID-kort ner i brevlådan.
När jag var på psyk ändrade tändaren färg från lila till klarrött.
Jag kunde se att alla såg ut som jag ser ut, utseendemässigt - de hade mina drag. Det var som om jag var "alla". Läskigt var det. Jag hade ett sidenhalsband med pärlor som jag fått av en kompis. Hon köpte ett grönt till sig och ett ljusblått till mig. När jag kom till psyket hade mitt ljusblåa halsband ändrat färg till grönt.
Lukthallisarna är värst. Lukten av blod, lik, förruttnelse. Usch! Bah!
En patient på psyket hade sagt åt en annan person att hon var sugen på att lyssna på John Lennon. Jag visste inte om det, men kom tillbaks från permisen med ett Lennonband.
Jag tror på synkronicitet. Reinkarnation. Kopplingar. Skumt är det. Psykosen är en form av verklighet. Men man får vara glad att man slipper den, de dagar det är bra.
