Det är nämligen så att jag nu blir medicinerad för psykos. Och det är några saker som har slagit mig, som jag ser annorlunda på nu än vad jag gjorde under psykosen. Tror jag iallafall.
Det är nämligen så att under psykosen trodde jag att alla människor i alla åldrar tittade, pekade och talade illa om mig och min pojkvän för att vi pussades in public. Jag var helt övertygad om att folk ogillade sånt här i Italien (flyttade hit för lite mer än ett år sen), så jag vågade knappt hålla min pojkvän i handen när vi gick ut. Men nu i efterhand när jag är friskare så ser jag att alla andra pussas ju och alla andra håller ju varann i handen och det är inte längre några som tittar, pekar och talar illa om oss. Vart i hela friden hade jag fått den iden ifrån? Jag var ju tydligen heeelt fel ute. (Sen trodde jag också att folk allmänt bara stirra och tala illa om mig men det är tydligen vanligt under psykoser och liknande).
Sen var det en annan sak. Jag är en sån som tror på spöken, till en viss grad iallafall. Och jag brukade känna av en viss närvaro vid min dörr till rummet på kvällarna. Jag kunde känna att det var en man som stod där, i 40-50års åldern. Rätt lång, stadigt byggd och med brunt hår. Det som gjorde mig illa till mods var att det var en obehaglig närvaro. Han kändes inte trevlig, och han stirrade på mig hela jävla tiden. Vissa gånger vågade jag inte ens vara i rummet pga. detta och fick springa förbi och ut för att slippa honom. Och det var BARA i mitt rum vid min dörr som han ställde sig. Men när jag började med medicinen försvann han. Då är frågan, inbillade jag mig bara honom eller var han faktiskt där? Jag vet fortfarande inte, för jag kunde ju få en sån klar bild av honom. Jag är bara rädd att han ska komma tillbaka när jag slutar med medicinen, för nu har jag sänkt min dos från 10mg zyprexa till 5mg och snart ska jag sluta helt.
Är det någon annan här som tror på spöken? Kanske låter fjantigt, men man börjar ju undra vad som rör sig i universum när såna här saker händer.
