Skrev i dagboken. Sitter vid datorn. Allt är tyst. Underbart! Är så jävla trött på att föra en dialog med mig själv. Kommer ihåg hur det var år 2000, milleniumskifte och allt. Var intagen och satt framför en TV med en cola i handen och försökte hålla mig vaken till kl 24. Det var min första psykos. Tänkte att jag skulle berätta lite om hur det började. Situationen var ganska jobbig. Min pappa hade haft ett par hjärtatacker och mamma var obotligt sjuk i canser. Dessutom tyngde studierna min tillvaro och tillslut orkade jag inte med längre. Kommer ihåg att jag började bli misstänksam p.g.a. att olika vanföreställningar börjat gro, men det dröjde nog flera månader innan sammanbrottet. Dagen innan hade jag varit på bio och tagit en öl, vilket kan tyckas normalt, men sedan ett par dagar tillbaka hade jag haft mycket svårt att sova. Tror inte jag sov någonting på flera dygn! Kommer ihåg hur jag låg i sängen den där kvällen den 29 dec. Det var som om jag hade fått en hyperkänslig hörsel för jag kunde sedan en tid tillbaka höra vad människor sa trots att de befann sig på ett mycket stort avstånd. Fem våningar ned kunde jag höra hur två män diskuterade. Det handlade om mig och den ena mannen (mörk röst)hade bestämt sig för att jag skulle avlivas. Den andra mannen (ljus röst) försökte förhindra detta men misslyckades. Således var jag övertygad om att en beväpnad man var på väg upp till min lägenhet. Minns hur rädd jag var. Pulsen slog hårt och tungan hade klistrat fast vid gommen p.g.a. allt adrenalinet. Min första reaktion var att ringa polisen, vilket jag också gjorde. Först ringde jag en gång, väntade några minuter och när dom inte kommit ringde jag en gång till. Livrädd att dom inte skulle hinna ringde jag slutligen en tredje gång. Fem minuter senare hade dom kommit, två piketbussar och en vanlig polisbil. Minns hur de stod där nere med lampor. Fick slänga ut nyckeln så att de kunde komma in. Kikade genom nyckelhålet och såg att de hade dragna pistoler. Pulsen slog om möjligt ännu hårdare och jag skulle följa med till polisstationen för en redogörelse. Men misstänksamheten tog överhand. Jag var rädd för att de inte var poliser så jag begärde att få kolla deras leg. Efter det fick jag åka piketbuss till sjukhuset. Väl inne på avdelningen var jag rädd för krypskyttar och undvek alla fönster. Dagen efter var jag skakad men inte lika "störd". De hade inte utan problem lyckats få mig att ta diverse mediciner så att jag kunde sova. (Trodde att de skulle avliva mig med tabletterna.)Stannade på sjukhuset i nio dagar och var relativt frisk när jag blev utskriven, men vanföreställningarna tog lång tid att bli av med helt. Det var min först psykos. Mitt andra skov inträffade några år senare. Hade väl inte tagit medicinen som jag borde och sömntabletterna hade tagit slut så jag sov inte så bra. I centrum av en världskonflikt med kärnvapenkrig hotandes runt hörnet trodde jag mig vara utsatt för mindcontrol. En grupp hyperintelligenta individer hade lyckats infiltrera läkarkåren. Vid normala läkarkontoller infördes ett inplantat bakom örat. Ca 20 % av befolkningen hade utsatts för ingreppet, och vid ett visst klockslag skulle alla implantat aktiveras. Det var vinter och mörkt ute. Jag satt hemma ensam i min lägenhet. Rösterna forserade tankeverksamheten. De var förbannade och skulle statuera ett exempel. Jag skulle straffas för att jag hade hittat ett sätt att stänga av rösterna. Plågad av ständiga rösthallucinationer som oavbrutet infiltrerade varje tanke hade jag "utvecklat" en teknik som tog bort merparten av rösthallisarna. (Det var ett hörselskydd med medhörning som jag hade gjort om så att de låga ljud som tolkades omväxlande stängdes av och på.) Straffet var att jag skulle halshuggas. Huvudet skulle placeras på en spårvagnsstation för att avskräcka andra som gjorde motstånd mot övertagandet. Detta skulle ske kl 0100 och om jag inte gick med på att möta min bödel vid stationen skulle det bli plågsamt. Klockan närmade sig etttiden och räddslan växte till tidigare oöverträffade nivåer. Ett tiotal minuter innan utsatt tid tog jag på mig skorna och gick till stationen. Satte mig på en bänk på stationen för att invänta min bödel, men fegade ur och sprang planlöst bort från mötesplatsen. Det verkade som om jag fått en kamera inopererad bakom vänster öga för rösterna kommenterade min flyktväg. (Hade tidigare haft en intensiv smärta i vänster öga p.g.a. överansträngning.)Blundade med vänser öga och sprang vidare. Kom ut på en parkering och där kunde jag höra en melodi. Tror att det var Adofson och Falk. "-När allting blinkar blått finns ingen anledning att tveka." Och jävlar vad jag fick springa.(lysdioderna på bilarna blinkade rött) Klockan hade slagit ett och jag kunde höra skottlossningen från spårvangsstationen. Inplantaten hade aktiverats och en hjärntvättad kille utsatt för mindcontrol hade ballat ur. Han var programerad att döda mig, men tid och plats räckte för att han skulle utföra sitt jobb. Med enorma skuldkänslor sprang jag vidare. (Rösterna var inte sena att påpeka att det var mitt fel.)Benen nästan vek sig av utmattning. Kommer så småningom in i en skog. Ser på avstånd beväpnade vakter som placerats utanför alla hyreshus. Ett globalt kärnvapenkrig hade startat och maktövertagandet tycktes vara planerat in i minsta detalj. Springer omkring i skogen ett tag tills jag lägger mig ner gömd i en skreva. Det är kallt men jag känner inte kylan. Vet inte om jag darrar p.g.a. rädsla eller p.g.a. att jag fryser. Ligger där i sex sju timmar tills ljuset kommer. Bestämmer mig för att överlämna mig till den sida som vunnit kriget. Springer ut på vägen och stoppar en bil. Är rätt illa däran och föraren ringer en ambulans, som jag dock vägrar att åka med. Vill överlämna mig till polisen och så blir det. För andra gången åker jag med polisen till sjukhuset. Och där stannar jag bara tre fyra dagar innan jag åker hem. Samma år som jag insjuknade gick mina föräldrar bort, vilket fördröjt mina möjligheter att återhämta mig från sjukdomen, men nu är jag på god väg att bli frisk.
