Boken Åren då jag bar skor är bara på 61 sidor, vilket tog mig 1½ timme att läsa. Det var intressant läsning.
Författarinnan beskriver sitt liv från barnaåren till vuxen ålder på ett enkelt och översiktligt sätt. Jag kände igen mig ganska bra i det mesta, utom självskadeproblematiken och förlorad medicineffekt av alkohol. Dock har jag ju läst om det från andra källor, så det var inte nytt för mig.
Det svåra med boken är de negativa symptomen, som blir mer och mer tydliga ju fler sidor man vänder. Där finns heller inga enkla lösningar, som det kunde blivit om det varit en fiktiv historia. Verkligheten är tyngre och boken efterlämnade, trots sitt nätta format, en tung känsla hos mig. Julias problem är reella och försvinner inte, trots ganska mycket vård.
Ljuspunkterna i boken är flera, men de vill jag nog inte gå in på, för att inte förstöra nöjet med att läsa den.
Boken kan rekommenderas till alla som vill ha lite inblick i hur det kan vara att drabbas av schizofreni. Däri ligger dess styrka. Vill man däremot lära sig hur man lever med schizofreni och hur man blir återhämtad, så är det ett för stort ämne för en så liten bok.
Betyg: 3 (av 5)
Prata inte med hat i munnen!
