Hej mikaeld! Jag är utav den uppfattningen, att om jag fått samtalshjälp den första tiden efter att jag insjuknat, så tror jag att psykosen blivit en engångsföretelse!
Jag har hela tiden tänkt på, att varför pratade verkligen ingen med mig om vad jag hade för tankar, och upplevde den verklighet jag faktiskt hade inom mig själv?
Hade det funnits en enda vettig människa att prata med som satt sig in i detta så hade inte sjukdomen konserverats inom mig!
Detta verkar enligt vad en del förståsigpåare vara rätt! I nuläget tar de ofta mer tid på sig innan man sätter in antipsykotika.
Jag tror faktiskt att det är den enda rätta vägen för en som nyligen insjuknat, att kunna komma tillbaka ifrån störningen.
Jag gissar, att om jag fått adekvat psykologhjälp och terapi innan sex mån av mitt insjuknande gått, så hade jag frisknat till och tyckt att detta var ett passerat stadium i mitt liv.
Då hade det bara varit den första psykosen och sedan hade jag inte behövt mer hjälp!
Detta är faktiskt en tro jag haft i många år, när jag nu blickar tillbalka.
Även när jag har haft mina djupaste psykoser har det gått att kommunicera med mig!
