Sunkigt omhändertagen i vården?

Jag har ganska länge gått med vanföreställningen (ingen sjuklig vanföreställning, utan en sådan som alla kan gå runt med) att man tas emot bra i vården. Detta har nu på senare tid satts i lut.

När jag kom in psykotisk på sjukhus efter självmordsförsök (stort hopp från stor höjd) efter ett riktigt helvetiskt halvår (det värsta i mitt liv utan tvekan) så var det ändå som hände att jag lite hastigt o lustigt fick träffa en psykiater som satte mig på risperdal o remeron. Jag erbjöds inte prata med någon, ingen psykolog, ingen terapeut av något slag, inte ens en kurator. I efterhand har ingenting följts upp, jag har inte fått någon kallelse till någon och inte blivit erbjuden någon som helst rehabilitering.
Kändes som om de var mycket mer måna om mina anhöriga (som iaf fick kuratorskontakt), än mig. Det är värt att påpekas att jag låg på sjukhuset i en och en halv månad utan att någon lyckades kläcka idéen att jag behövde någon att prata med.

Hur tänker de egentligen???

Är det såhär det går till?? Jag hoppas, för allas bästa, att jag råkade ha otur och få dålig behandling, men jag tror inte riktigt det. Rent allmänt i vården verkar det som om man måste vara frisk för att kunna vara sjuk, dvs. man måste orka ta tag i situationen o se till att man får sin behandling. Och det är ju av naturligt skäl inte så lätt när man är psykotisk och dessutom har nästan alla ben i kroppen brutna.

Vad har ni för erfarenheter?

Det borde vara självklart att få tala med
någon vid ett sådant här tillfälle.
En person i min bekantskapskrets har gjort
detsamma med bestående fysiska skador
som följd.
Även om det är dåliga resurser inom psykiatrin
tycker man att något sådant här skulle gå före.

Jag tror att det är inte så vanligt att det är på detta vis. De måste har gjort ett misstag och glömt bort dig.

Det är nog ganska vanligt att man inte får något samtalsbehandling när man är inlagd dock.. Det var så för mig också. Socialstyrelsen har kommit med en kunskapsöversikt för schizofrenivården och de rekommenderar att man skall få samtal direkt efter psykosen. Det skall vara en slags debriefing eftersom det är en chock att drabbas av en psykos. I framtiden kommer man nog att få samtal ganska omgående på sjukhuset.

Mitt råd till dig är att du kontaktar kliniken och frågar om det blivit något misstag, eftersom du inte blivit inbokad för återbesök. Jag tror jag hade ett läkarbesök i månaden ungefär i början. Du kan ju också säga att du behöver någon form av samtalsbehandling. Klinikerna har alltid kuratorer och psykologer, så det borde vara möjligt med sådan behandling också. Det är väl bara så att man måste säga till själv om det.

Svaret på _många_, dock inte alla, problem i behandlingen är KOMMUNIKATIONEN mellan olika vårdgivare. Var och en kan vara väldigt skickliga, men brister det i kommunikationen så blir det ändå inte bra. En kedja är bara starkare... osv.

"De" är jag. Jag är en del av det här, sjukvårdare själv. Tycker det är väldigt intressant att se det från patientens synvinkel också, och kombinera de två. Olämplig personal? Tja, ett eget exempel: innan jag fick klarhet i att jag inte kunde få a-kassa, för att jag inte jobbat tillräckligt mycket heltid, så var det okej för mig att vara arb. lös och söka jobb inom vården. Visst, men efter ett visst antal dagar skulle man visst UTVIDGA sökområdet. Jag fick beskedet att jag tydligen skulle jobba på "Sabbatsbergs nack och sjukgymnastik" som (och läs detta!) "FÖRSÄLJARE / UNDERSKÖTERSKA / ALLT-I-ALLO" Självfallet kunde jag göra det, men jag skulle inte trivas. Och, hur bra nytta gör man, (eller i detta fall, hur bra vård ger man), om man egentligen inte vill jobba där?

De ville placera mig inom geriatriken också. Det hade varit katastrofalt. Både för mig, och för de äldre. Tro mig.

Kunde människor SATSA på varandra lite mer, ekonomiskt, skulle vi garanterat ha mer kompetens i den offentliga sektorn. Får jag gå med a-kassa två månader LÄNGRE än vad Arbetsförmedligen tycker att "det behövs" (efterssom jag KAN ju pendla sju mil till Sabbatsberg, för guds skull! ), skulle vi GARANTERAT få lite mer kompetent personal. I MItt fall, inom vården. Vilket, antar jag, är aneldningen till att jag sitter och skriver det här här.

tja, det tog mig 8 år inom slutenvården innan någon föreslog mig att gå till en psykolog...

Hejsan !
Allt bemötande eller brister i vården kan man anmäla till Patientnämnden. Det är viktigt att man själv är aktiv eller att ta hjälp av personligt ombud eller RSMH. I det mest akuta skedet tror jag att det är lämpligt att finna stödet hos en eller två av personalen ( kontaktman ) för att kunna hantera det mest akuta. Sköt om dig.