Tysta patienter

Vårdarna på Vrinnevisjukhusets fyra avdelningar i samtal med psykosvan personal: Kalle Karlsson är så duktig. Han är lugn och tyst.

Min kp berättade att patienter med psykos (eller är psykosnära) oftast är just lugna. Det är alltså inte ett mått på hur bra man mår. Andra kategorier av patienter är oftast mer utåtagerande. Det är tydligen inte bra om man som patient drar sig undan och ligger på sängen och grubblar. Det ska vara vanligt.

Jag kan bara prata för mig själv. Jag skriker aldrig, eller slår i dörrar. Jag blir introvert, det har jag papper på. När jag var inlagd under åtta månader kunde jag misstas för en mönsterpatient. Ju mer röster och andra symptom, ju mer tillbakadragen blev jag. Detta upptäckte personalen på den nu nedlagda avdelningen och de pratade då med mig, eller sysselsatte mig med något.

Att sammanblandas med folk med annan problematik kan inte vara optimalt. Jag har all respekt för dem och deras symptom, men hjälpen jag behöver är annorlunda

Är det inte så att man fort blir utskriven om man är lugn, tyst
och samlad och inte pratar vitt och brett om sina bisarra
vanföreställningar?
Så brukar det i alla fall vara för mig. Jag brukar bli utskriven
innan psykosen har gått över.

Så tror jag att det är, jag vet inte om jag skulle fått stanna mer än fyra dagar sist om jag hade berättat att jag träffat en ängel på avdelningen, har funderat på det i efterhand, jag tänkte inte alls att det skulle vara relevant då för läkarna, övervägde inte tanken. Inte heller första gången på psyket berättade jag om sådana saker, att jag vaknade helt överkryllad av insekter så jag i panik ramlade ur sängen, fick trassla mig ur täcket och sprang och satte mig på huk i korridoren, ingen såg mig och jag vågade inte säga ifrån, ville inte bli utskrattad.

Jag är en tystlåten människa, jag känner att jag mår lite bättre om jag lever ut mina känslor. Människor som begränsar utrymmet har jag svårt med att tala om för på vilket sätt dem inte tillåter mig att få uttrycka mig. Jag känner främst att tystlåtenheten är ett minus när folk ifrågasätter varför man inte säger ngt. Samtidigt så har dem svårt att inse hur lätt det är att kränka ngn.

Tror faktiskt att tystlåtenheten skapar ett slags uppdriven tempo i hjärnan, det blir ofta tanketrängsel, och man undrar varför man inte sade det ordet just då? Det är hemskt lätt att vara efterklok, jag undrar om vi någonsin kan lära oss spelreglermna?

Jag hoppas landstingets psykiatri är ett passerat kapitel för mig.

Jag var också tystlåten som inlagd... fanns de
som inte var det.. de hade nog psykos också
fast lite annorlunda än mig.. de gapade och
slogs...

/bonnie...

Var tidvis lugn som en filbunke, men ibland uppåt väggarna.
Jag försökte bl.a slå sönder en spegel på grund av det jag såg i den... (hallucinationer).