Som vanligt måste man uttrycka sig varligt som en politiker för att inte någon skall missuppfatta eller bli sårad.
Det är klart att jag inte tycker att plåtslagare är ett sämre yrke! Jag har den största respekt för deras hantverksskicklighet.
Det är just därför vissa som finns inom männioskovårdande yrken, speciellt de som handlar om psykiska besvär borde gjort något annat. De behandlar människor som ett objekt som skall passa in i deras världsbild. Plåtslagare kan använda plåtsaxen för att klippa till formen efter deras tycke och smak. Det går sämre när patienten skall formklippas.
Jag skriver:
"flertalet är inte mycket att hålla i när det blåser, en del riktiga pundhuvuden som borde gjort sig en karriär som plåtslagare eller slaktare istället. Helt utan empati"
Flertalet är inte just de personer jag behöver när det blåser, vår personkemi går inte ihop trots att de gör sitt bästa, de har antagligen arbetat för länge. Så finns det vissa (inte alla, inte de flesta) som totalt är på fel ställe.
Ett exempel: en överläkare försöker hela tiden trots att det inte finns några indikationer få mig att bekräfta sin bild av mig, ett symtom jag saknar. Efteråt förstår jag varför, ett tag efteråt ser jag en artikel han skrivit om just detta symptom i en facktidskrift. Ett för honom viktigt steg i karriären detta med att bli publicerad.
Att vara sedd är viktigt. Inte att bli måttanpassat tillklippt av karriärkåta överläkare efter deras inre plåtsax.
Måste jag göra våld på mig för att ni ska acceptera min bild av verkligheten och passa in i er bild där alla är så gullepluttigt vänliga och förstående.
Jag skrev inte alla. De flesta gör ett bra jobb men går kanske inte ihop med just mig, jag hittade ju en läkare och en lång kontakt, men jag hävdar fortfarande att ett annat arbete vore bättre för ett fåtal av dem. Så är det väl på de flesta arbeten, men det kan vara extra känsligt i människovårdande yrken.
Comprende?
