feldiagnostiserad

Det där med diagnoser är väl som det är. Jag menar det finns nog inte två personer med precis samma problematik. Diagnoser inom psykiatrin blir väl rätt generella och konstruerade. Det är inte antingen eller på samma sätt som med somatiska sjukdomar. Men de måste väl ha något att utgå ifrån för att försöka förstå. Men det blir ju fel om de stirrar mer på diagnosen än på individen. För diagnosen säger ju egentligen inte så mycket om den enskilda individens egenskaper eller svårigheter.
Man kan nog tillfriskna från det mesta. En skötare sade häromdagen (iof angående fotboll, men ändå) att bollen är rund. Allt kan hända. Och det måste man ju tro på.

Geta: Jag blir lite nyfiken på hur ditt liv ser ut. upplever du någon skillnad i dag jämfört med när du insjuknade. Du skriver att du då upplevde stor apati och meningslöshetskänslor. Har du idag hittat mer motivation och mening och vad är det i så fall som håller dig gående? Om du vill kan du skriva ett privat med. om du inte vill skriva här.

Hälsn Flisan

Hej Flisan!
Orsaken att det vände för mig var att jag fick
gå i samtalsterapi i flera år.
Det blev som en religion för mig och det blev
så intressant att börja tänka när jag hade någon
att prata med som jag kunde ta upp saker med
som jag gick och tänkte på.
Jag märkte att det inte stod stilla längre utan jag
kom in i utveckling.
Dessutom fick jag lättare med sociala kontakter.
Trots att jag var jättesjuk hade jag så stora krav
på mig att jag skulle arbeta.
Det blev lättare när de kraven minskade.
Vad som håller mig gående?
Det är så mycket som verkar intressant tycker jag.
Riktigt deprimerad är jag sällan nu längre.

Geta

Det var skönt att höra att du slipper depressioner, de är fördjävliga rent ut sagt.
Det är svårt det där med krav. Jag känner att jag gärna skulle vilja arbeta, om jag bara orkade. Men till vilket pris som helst?
Det är en svår fråga, det är ju ändå viktigt att ha något att göra. Något som känns meningsfullt, att det känns att man behövs och har något att bidra med.
Samtalsterapi är nog viktigt, eller i af samtalsstöd, i vilken form det nu ser ut. Någon som kan vända tankarna åt en. Jag behöver det väldigt mycket just nu.

Flisan,

Det kan vara ansträngande och förödande att vara sysslolös också. Jag tycker att de flesta skulle pröva på att arbeta eller gå i sysselsättning. Om man inte orkar med det så är det ju bara att avbryta, men det kan vara ett stort lyft för hälsan och livet om man kan arbeta. Det finns numera ofta ställen i många städer där man kan arbetsträna. Fontänhuset har också ganska många ställen med arbete och sysselsättning. Möjligheterna att arbeta är idag mycket större än det var förr.

Jag skulle gärna vilja börja arbeta igen. Den där sociala grejen var viktig och man hade det kul ofta. Men det som ändå hindrar mig är att jag är rädd för att bli utsatt och diskriminerad p.g.a min sjukdom. Men träffar man rätt arbetskamrater så kan det nog vara ett rejält lyft. Träffar man fel människor så är sannolikheten stor att man försämras,och rymmer ifrån sin arbetsplats. Min läkare tror att jag kan börja arbetsträna när mina paranoida vanföreställningar och tvångstankar mildras eller försvinner.

Störst chans att få jobb har man via SIUS-konsulenter på Arbetsförmedlingen, som ordnar en ett jobb och sedan hjälper en tillrätta på arbetsplatsen hela tiden. Man får alltså hjälp på arbetsplatsen för att klara jobbet. Det ger många fler jobb än taktiken som användes tidigare med arbetsträning. Jag tror att Nissegossen har fått hjälp med sitt praktikjobb via det nya systemet.