Jag har faktiskt aldrig behövt vänta särskilt länge på läkare när det har varit dags för inläggning. Det har i regel gått på mindre än 30 minuter efter att jag kommit in genom dörren. Öppenvården tycker jag är helt ok på det där i Umeå. Det har då varit genom psykosmottagningen eller psykakuten.
På avdelningen däremot... ja, då kan det dröja hela dagen, om hen ens dyker upp! Jag behövde sys efter att ha skurit mig själv på avdelningen. De ringde efter läkare, som i sin tur bara bad dem ringa nästa avdelning, som i sin tur refererade dem vidare och så vidare. Det slutade med att de sa att ingen läkare ville (ja, de sa VILLE) komma upp för att sy ihop min gapande arm... Jag var inte så brydd då, men nu tycker jag att det var ett grymt underligt bemötande. Allt som allt så tycker jag att psykvården varit väldigt bra i Umeå, i alla fall i jämförelse med vad man får höra hela tiden från andra delar av landet. Det är egentligen bara nu innan sommaren som jag blev så arg på dem att jag bad dem dra åt helvete (och köra upp sina mediciner i röven). Jag antar att de väntade sig att jag skulle komma tillbaka, för då jag ringde akutteamet för någon dag sedan så sa de att jag fortfarande var inskriven som patient där. Tid är ett koncept som verkar helt främmande för mig just nu och det har bara blivit värre sedan jag slutade med medicinen... Faktiskt det mest irriterande med det hela.
