Geta skrev: Kan det inte också hänga på patienten hur mötet i vården artar sig?
De flesta som kan uppföra sig gör det även hos läkaren. De som inte kan det t ex pga sjukdom behöver läkaren kunna förhålla sig till på ett professionellt sätt. Till läkaren går man när man har problem man inte kan fixa på egen hand. Man är vanligen helt utelämnad åt läkarens bedömning och konsekvenserna det kan få, oavsett om de blir goda eller dåliga.
Vår skrev:
Cider skrev: Vilket kontrollorgan avgör en läkares lämplighet att möta människor?
Det ingår klinisk färdighet i utbildningen och praktiken, AT. Sedan är det väl Socialstyrelsens sak att utfärda en klar läkares legitimation.
Sedan kan man överklaga om man är missnöjd... hos.... förr hette det HSAN iaf.
Ja jag känner till att det ingår AT-tjänst. Men vad säger det om man verkligen är rustad för att möta människor på riktigt? Man gör kanske sina arbetsuppgifter som man ska: ställer frågor, sätter diagnoser och skriver ut läkemedel.
I vilken kurs lär man sig trösta? För att kunna det måste man först kunna trösta sig själv (antingen behöver man fått med sig det eller arbetat sig till att kunna det t ex i terapi). Egenterapi borde vara ett krav även för läkare i såväl psykiatri som medicin, kirurgi. Jag har egna erfarenheter av att tröst kan ersätta en hel del läkemedel som delas ut av slentrian mot t ex ångest. Skötare i heldygnsvården är inte tillräckligt rustade för att ta hand om patienter som behöver tröst.
