Detta har hänt!

BLI ILNAGD.

Jag ringer mamma om att meddela att jag lägger in mig på psyk avdelning. Mamma blir ledsen så vi får prata lite senare. När vi pratar igen mår hon bättre och säger att jag kan titta förbi föräldrarhemmet så pappa kan följa med mig i processen att bli inlagd. Pappa har färdtjänst. Jag packar och lämnar lägenheten, allt packat har jag i 2 papperspåsar. Jag kommer till föräldrarna, jag frågar om vi kan komma överens om en deal. Att jag sover där hos föräldrarna i väntan på att läkaren ringer upp mig! Han ska ringa den 19:e november, det är 17 idag. Och att mamma ska hjälpa mig att få höja dosen. Mamma går inte med på det. Så då får det lösas via psykiatrin. Pappa har nyss fått veta hur det blir och han ringer.

Bilen kommer och vi åker till en mottagning som man anmäler sig i vilket man kan få plats på psyk avdelning via från där.

När vi är framme och anmält i receptionen så blir jag snabbt hämtat av 2 sköterskor som intervjuar mig. P.g.a restriktioner med corona får pappa inte vara med på mötet. Han sitter utanför. Efter samtalat får vi vänta länge, en spec. läkare ska plocka in mig och prata med mig. Vi sitter väldigt länge. En annan person som besökt mottagningen här frågar efter om det finns kaffe, jag svarar henne med att det gör runt hörnet. Men där vara vatten endast tillgängligt. Bredvid finns en drick och godis automat som jag inte lade märkte till från där vi satt, pappa och jag.

Efter rätt lång tid plockar läkare in mig, men genom en annan portdörr, jag sitter där och jag lägger begäran på att bli inlagd. Han måste undersöka vidare först och kan inte ge rakt besked än. Jag skickas åter igen ut i väntrummet. Men nästa gång läkaren plockar in mig så får jag rakt besked att jag blir inlagd om jag så gärna vill det. Jag sa JA. Och när jag sitter ute i väntrummet kommer en gumma och meddelar mig vilken avdelning jag får. De kan hjälpa till med transport dit, men pappa säger nej. Vi åker till avdelningen på pappas färdtjänst. Och så blir det! Vi är snabbt framme vid porten till avdelningen och pappa vinkar adjö.

AVDELNINGEN.

2 St män tar emot mig, och går igenom hela min packning. De ser att jag på mina byxor har snören, det är förbjudet. Jag får byxor som finns på avdelningen. De saknar snören och de saknar fickor.

Sedan går vi rakt in i avdelningen. Det är jätte lugnt och nästan inga människor synts till. Jag får börja med enkel rum, ett eget rum. Men så hör jag hur någon patient i avdelningen får raseriutbrott. Jag stannar inne i rummet när det blir så tänker jag.

Men redan ikväll får jag träffa en läkare, men inte av högsta rang. Under diskussionen tillägger han att han tycker att jag resonerar mycket klokt när jag sagt att jag vill behålla Klozapin och även kunna öka dosen. En sköterska var också med i rummet under detta möte. Läkarna brukar ta med sig personal i rummen när det hålls möten.

Läkaren säger att jag får sova gott. De kommer med mina medicin, men något har gått fel, det står i ordinationen 400 mg, jag har hela tiden innan haft 500 mg. Jag tillägger det att det blivit fel just för ikväll, men de kan inget göra.

Jag går dock och tar 2 lergigan innan jag somnar.

ny dag, jag vaknar. Vi får höra att det finns 2 överläkare, men endast 1 av dem är tillgänglig idag. Han är ganska ung, men har högsta rangordningen.

De säger att de ska följa upp mig i blodet. De ska kontrollera hur jag förbrukar/förbränner klozapin. Om det ser bra ut där, finns ingen anledning till ökning av dosen. Jag säger att jag inte tagit blodprovet ännu denna månad för följa upp vita blodkropparna, de säger att de tar 2 rör idag, det ena för vita blodkropparna och det andra för att jämföra med ännu ett blodprov dagen efter för att se hur snabbt jag gör mig av med Klozapin. De säger också att de kan tänka mig sätta in mig på ett extra läkemedel som kanske tänkbar lösning.

Vi går ut från samtalsrummet och mitt ensam rum måste jag flytta ifrån.

Delar rum med en annan patient. Natten till 19:e rullar vi ut sängen in i ett samtalsrum så jag får sova ensam. Jag vaknar klockan 01:24 av kronisk hicka, var 8-10:e sekund hickar jag ständigt ofrivillig. Jag går ut i korridoren och går till rummet som natt personalen sitter i, jag ber om att få suga på 1 sockerbit, det säger han: "Det ska du få". Han blöter upp sockerbiten och jag suger på den. Hickan försvinner och jag somnar om.

Jag vaknar på morgonen av att jag fryser. Men jag mår bra. Jag har inte hört röster sedan jag kom till avdelningen, jag hade inte ens hört röster nära mitt insomningsögonblick som jag gjort förut när jag varit hemma.

Det händer något fantastiskt. Från intensivvårds avdelningen kommer en kvinna nu ut. Och det är hon jag träffade på avdelningen år 2014. Hon som stöttade mig och umgicks med mig.

Jag märker ganska snart att hon inte egentligen för mesta del känner igen mig. Hon är dock ganska bråkig mot personalen.


På kvällen i mitt sovrum som jag delar med en annan patient kommer personal in och tar blodprov med 2 rör. Sedan godnatt, sover... inför natten.

Det går 1 dag till.


Nästa dag är hon ganska speedad. Det är på denna dag jag har telefontid hos läkaren, han ringer på eftermiddagen, just när han gjorde det satt jag och pratade med tjejen som jag hade träffat 2014. Hon får går ut från rummet när jag pratat med läkaren på öppen vården.

Läkaren är kort när han förstår att jag är inlagd. Han säger att hur min vård blir får utformas vidare via avdelningen och att han skickar ny kallelse senare.

Efter samtalet stöter jag på tjejen igen. Hon säger att hon tycker att hon ändå kände igen mitt ansikte men att hon inte kunde placera mig. Jag berättar att vi sågs förut på den avdelningen år 2014! Hon säger: "2014 är ju jätte länge sedan, det är 6 år" och hon säger även: "jag kommer inte riktigt ihåg det". Kort efter leder personalen in henne bort från vår avdelning och in åter igen på intensivårdsavdelningen. Efter vi hade pratat så blir jag ledsen och går undan......

Det var hon jag mötte på avdelning år 2014 och jag mindes allting. Det betydde jätte mycket att vi faktiskt fick se varann ingen, även om hon hade glömt bort det.

Jag gick undan när jag var ledsen.

Denna dag tar jag ännu et blodprov för jämföra mot det dagen innan, detta är för att se hur jag förbrukar Klozapin.

Tjejen kommer inte ut från intensiven under min återstående tid här.

Sent på kvällen den 19:e rullar vi igen ut min sjukhussäng och kör in den i ett samtalsrummet som finns på avdelningen. Jag somnar in lyckligt och inga röster vid sambandet vid insomningen. Dock blir det kallt i rummet på natten.

Det finns 1 person som jag "älskat" men som jag inte helt gett upp än idag. Det kommer aldrig komma någon. I drömmen kom... och det var på ett sätt det utspelade sig. Jag går inte in på detaljer, men det är romantik i detta. Brukar inte drömma om personen.. händer aldrig. Men nu hände det. Och jag tycker jätte mycket om hur natten blev.

Vid morgonen ligger jag i sängen och bara gillar läget. Jag går ut vid frukosttiden och tar mig en kopp kaffe. Hur drömmen var och om vem osv det är min Hemlighet!

Men detta var bland det bästa som kunde hända en natt som denna.

På dagen samlar personal patienter för att gå ut på utgång. Jag är bland dem som följer med. Utanför sjukhuset på himlen har det bildats ett jätte häftigt mönster, vi blir fullt upptagna med våra mobilkameror för att fotografera detta, och det gör vi!

Åter in på avdelningen, finns en patient som köpt godis och fördelat godiset i pappersmuggar, det är ju ändå fredag. jag tackar han. Jag får en mugg med godis.

Men det är självklart inte endast patienter som kändes igen. Utan ännu mer med personalen på avdelningen!

Det finns en i personalen som redan var där vid mitt första insjuknande år 2013. Hon hängde kvar än idag. Vid middagen står hon vid öppningen där vi hämtar mat och hon säger till mig "Vad fin du är i håret" och säger "det får du inte klippa bort". Det är nämligen så att jag inte klippt mig sedan 12 augusti.

Hon frågar också hur jag mår och jag gillar henne, redan sedan 2013 har hon följt mig...

Det finns en till i personalen som redan också var med från början 2013, men hon har på sista åren undvikit att prata med patienter.



Men den sista dagen precis innan jag blev utskriven pratade dock även hon med mig.

Men hon som sa att jag var fin i håret som jobbar där - är bland min favroit!!

Pappa åker ut på dagen via lokaltrafik och vi går på pressbyrån. Pappa berättar att vi hemföreningen så har det ordnats en TV-BOX så jag kan se flera kanaler, om jag vill. Jag svarade att det var bra men som det varit tittar jag aldrig på TV. Men vi gick sedan ut på sjukhusområdet, vi gick där det finns en Helikopterplatta. Och just när vi var vid helikopterplattan kommer en helikopter, men den landar inte där, den fortsätter österut. Vi stöter på när vi är ute en grupp av patienter som är på utgång från min avdelningen, en patient hälsar på min pappa. Det var han som gav godiset i pappersmugg. Jag vinkar sedan av pappa som åker tillbaka hem igen.

På helgen går hulken på TV. Det är filmen som heter HULK från 2003.

Det är ju bland mina favoriter! Jag sitter i allmänna rummet där platt TV:n hänger och följer filmen. Hon i personalen frågar om det är spännande, hon ser att jag tycker det är kul. Och det var det!

Sista natten och på kvällen vill jag åter få min säng inkörd i samtalsrummet så jag får sova själv, en i nattpersonalen envisas dock denna gång, men en annan i nattpersonalen räddar situationen och säger att det får låta gå! YES, ännu en natt i fred.

Sista dagen den 23:e plockar överläkare in mig på samtal tillsammans med annan prersonal.
De meddelar att allt ser jätte bra ut i blodresultaten av testerna. De höjer inte dosen... men de sänker den inte heller!

Jag gör hand knock på en patient som varit på avdelningen senaste dagarna. Vi knöt nävarna och nuddade med varandra. Och hon i personalen som sa att jag var fin i håret , bokar bil och jag får färdtjänst. Hon följer tillochmed med mig ut från sjukhuset till parkeringen dit bilen ska komma. Det betydde jätte mycket för mig att få avsluta allt det här med henne. Bilen kommer och hon vinkar av mig och säger att jag inte ska stressa.

Detta var bland det bästa som hänt. Se hon igen - från 2014. Drömmen natten till 20:e. Träffa hon som tyckt jag var fin i håret som är en i personalen som redan fanns med från första början. Fick ändå byta ord med henne som också fanns med från början precis när jag skulle lämna avdelningen. Knocka nävarna med en annan patient

Och värt att nämna, det sista Överläkaren gjorde på utskrivningsmötet var att önska mig lycka till. Och det gjorde hon på ett bra sätt.sedan fick jag lämna avdelningen med min favorit i personalen. Hon följde med mig hela vägen ut från byggnaden till parkeringen och var det sista jag såg.
Men nästan STÖRST AV ALLT - jag hade inga röster, inte ens vid eller nära insomning fick jag röster. Det var inom avdelning som var bäst. Hade man ständigt haft säng och eget rum hade jag legat kvar..

ALLT på 6 dagar. På 6 dagar kan massa hända är vad jag förstår. När jag kom hemma till lägenheten den 23:e så kändes den dagen då jag blev inlagd den 17:e som helt avlägset. Det var ändå som att jätte lång tid hade hänt sedan det. Detta var en fantastisk resa vi gjorde med de viktigaste personerna var alla där. Och jag glömmer aldrig natten till den 20:e med den bästa drömmen!

När jag låg i sängen i lägenheten tänkte jag. Nu ska jag göra allt jag kan för att vara utanför avdelning och få fungerade vård via öppenvården. Jag kan nu detta med avdelning. Det blev bästa sättet det var på och bästa avslutet på alla sätt!

Vilken fin berättelse Okinon. Du är bra på att berätta!

Vilken fin berättelse! Har läst hela.

:tummenupp

Jag har också läst hela. Du har talang, grabben. Det var riktigt fängslande.

Oj, det var en lång text, bra att du delade in texten i stycken! :tummenupp

Hur känns det att fortsätta med Clozapine? Visst får du biverkningar av den medicinen?