Jag har haft väninnor som fick barn vid 22-25 års ålder... och började kalla sig gamla! Bara för att dom fick en barnvagn, så började dom ta ut pensionsålder i förskott... helt plötsligt så kunde dom inte ha roligt längre, inte vara delaktiga i att vara unga och ha roligt, -Näe, det går inte, -Näe det kan jag inte -Näe vad ska andra säga om jag gör si eller så, jag är ju mamma nu... (jag vart tvungen att sluta umgås med dom, för dom vart alldeles för trista på en tråkig stol, hände aldrig nånsin något där)
Dom kunde inte hänga med o dansa, inte vara med på resor, inte ha musikintresse, inte lattja, ha roligt, vara delaktiga inom något alls... dom TRODDE att dom måste sitta hemma och koka potatis o vänta på guben, och bara springa runt med en skurduk dagarna till ända... och stannade själva tooootalt i utvecklingen. (dom är idag närmare 50 år, och genombittra och sura och tvära... men vad valde dom för liv åt sig då, jooo, en skurduk, och sitta som en trist kärring på en stol, detta, det gör ingen människa glad, tvärtom...) bättre lite skit i hörnen, än ett rent helvete.... men dom får ju skylla sig själva, för att dom själva slutade leva när dom var unga... dom tog ut pensionsåldern i förskott, och kallade sig för gamla när dom var unga redan 8O 8O Hellustigt tyckte jag... jag själv är 40+ och är fortfarande rätt ung inombords, insidan, har barnasinnet och bus o glädje i behåll där, och vill leva o ha roligt... Upptäcka, se, göra... jag tänker inte kalla mig själv för gammal, förren jag inte kan röra på armar och ben och huvud, kroppen, både insida och utsida. När allt strejkar, dåå är jag gammal, inte förrens dess... så ser jag själv på den saken. Utsidan får skrynkla till sig hur mycket den vill, det har inget värde...
Författare till inlägg
