Jag fick min schizofreni i barnaåren, men det såg ut lite på annat sätt. Jag trodde att djuren förföljde mig och jag var nedstämd och saknade "go", var rädd för vuxna människor.
När jag kom upp i tonåren blandade jag rena påhittade saker med sanningar. Jag trodde också att jag kunde få saker levande igen om jag tänkte riktigt stark. Jag var ganska känslokall.
Sen fick jag en djup och långvarig depression och efter det kom min första psykoa, då jag trodde att jag var störst i hela sverige. Då började också mina gamla vänner vända mig ryggen antagligen för att jag blev så konstig. Ja och sen har det rullat på.
Det är bara hos 2 % av de med schizofreni, som sjukdomen bryter ut i barndomen. Det är sällsynt att man är under 5 år och de flesta barn, som insjuknar är över 10 år. Det diskuteras om barnschizofreni skulle vara en utvecklingsstörning ungefär som autism är.
Jag tror att man kan få schizofreni i tidiga år, men som med mej uttrycktes sjukdomen med en mildare form. Och jag tror att många av oss har haft något avvikande beteende redan som barn. Fast man själv kanske inte insett det. Det är ju en allvarlig sjukdom som jag inte tror bara dyker upp hux flux från ingenstans.
Många med schizofreni har nog som barn endast
haft ytliga kontakter med andra människor.
Autism har nog varit fallet fast det inte har märkts
så tydligt.
Föräldrarna kan ha tyckt att det har varit normalt
då de också befunnit sig i schizofrenispektrumet.
