hur mycket har jag missat?

Hejsan!
Jag sitter här på valborgsmässoafton och funderar..... hur mycket har jag missat egentligen? Jag är 26år gammal och detta är den första valborgs jag tillbringat med vänner istället för föräldrar el mentalskötare.... känner mig lite ledsen för det..... blev aldrig bjuden på fester i högstadietiden eftersom jag ansågs vara konstig..... sen började jag bli konstig.... fick kontakt med psyk och på den vägen är det....
Vännen jag var med ikväll visade upp ett fotoalbum fyllt av fest-bilder..... hon har liksom jag en långvarig sjukdomshistoria bakom sig..... ändå har hon alla dessa goda minnen.... avundsjuk....
Hur ser det ut för er där ute? Hur gamla var ni när ni började må dåligt...... hur påverkade det era liv..... gjorde ni som mig och isolerade er .... eller behöll ni era vänner?

Hej Harriet,

Jag blev sjuk när jag var ca 17 år... de flesta vänner från skoltiden slutade umgås med mig då... bara några få riktiga vänner blev kvar... men jag har fått nya vänner, bl.a. genom RSMH som också har egen erfarenhet av att må dåligt psykiskt... ny gemenskap...

Kul att du firar Valborg med vänner i år...

Harriet:

hur mycket har jag missat egentligen?

Kanske en del av detta: Tjejer som gråter och spyr, killar som slåss eller skryter. <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

blev aldrig bjuden på fester i högstadietiden

De "kompisarna" är ändå inget att ha. Men jag förstår att det kändes tungt.

Hur ser det ut för er där ute?

Hade turen att nästan alltid blev bjuden på fester, av någon anledning som jag har svårt att förstå. Numera har jag i stort sett inga kompisar. Kan sakna det ibland, men är hellre kräsen än blir bjuden på fester.

Det glädjer mig att Du hade en bra valborg. Det är Du så väl värd.

Jag blev sjuk när jag var 20 och blev än mer isolerad än vad jag var tidigare. Var ingen festprisse precis när jag var frisk heller. Har alltid läst mycket böcker, tittat på TV, lyssnat på musik eller bara filosoferat. Ganska mycket ensamma sysslor med andra ord. Det senaste året har jag blivit mycket mer aktiv. Jag är ute varje helg på krog, nattklubb, restaurang eller bara en middag hemma hos en kompis. Givetvis känner jag att jag har missat mycket, men det är aldrig för sent att ta igen det man missat!

Jag insjuknade rätt sent i 40 års åldern. Mina vänner bodde då inte på samma ort, så jag kan inte säga att förlorade dem även om jag inte träffar dem så ofta. Kanske hade jag tur att det var på det viset. Jag grämer mig inte över att sjukdomen gjort att jag missat saker utan snarare att det ibland varit smärtsamt och plågsamt. Jag tycker att det kanske är den jobbiga biten. Kul att du firade Valborg! För mig har Valborg alltid varit jobbig. Jag tänker på sången "Sjung om studentens lyckliga dar", men om man inte känner sig lycklig utan snarare olycklig då blir det en tråkig påminnelse.

Jag var normalt den tyste som hängde i utkanten av gängen för att själv inte bli angripen, vilket var rätt smart försvarsmässigt. Slapp på så vis bli hackkyckling men samtidigt tycker jag det var fegt i efterhand, Jag kände nog samtidigt samhörighet med mobbare då de förmodligen redan då hade någon form av störning, de saknade ofta all form av empati vilket jag hade mycket av och ibland sa jag saker som fick även dem att tänka till, trots att jag oftast var tyst, men när jag sa något lyssnade alla. Tack vare detta fick jag också rätt mycket kompisar som sedan försvann en efter en på grund av mina emotionella problem. Jag mötte en av mina fd, vänner för några år sen och han var mycket anklagande för att jag lämnade honom i sticket när han behövde mig som bäst. Hans far hade då gått bort och känslorna verkade påverka mig mer än honom och jag började tätt efter det att röka hasch. Det var förresten rätt många händelser som gjorde att jag började med det. Men det var en gudagåva att kunna "fly in i dimmorna". Jag vill inte glorifiera, men detta räddade förmodligen mitt liv. Jag har hela livet känt att något inte stämde, men vid övretonåren fick jag en noja att folk var ute efter mig och jag trodde fram till januari att så var fallet. Kanske har jag orsakat detta till följd av långvarigt missbruk och fått en sk, hasch psykos men mycket talar emot det samtidigt, Nu sitter jag här och nu , 32 år gammal fd missbrukare och hela livet har passerat känns det som, men konstigt nog känner jag inte så mycket ånger över att jag missat så många tåg, med min tur i livet skulle tåget jag kom med säkert spåra ur och köra rakt in i en bergvägg.
Säger som just D "vänner har jag läst om på mjölkpaketet" Har varit svårt att få riktiga vänner när man tror att alla vill en illa.