Jag undrar hur ni andra känner inför att umgås med folk. Jag tycker det är ganska ansträngande.
Som jag skrivit om tidigare så hade jag ganska typiska schizofreni-symptom när jag var runt tio år (och ja jag vet att detta är jätte-ovanligt), men sen blev jag lite bättre i tonåren. Då började jag snarare pendla mellan mer galna och mer normala perioder. När jag var inne i en mer normal period så kände jag att jag ville vara som alla andra, vara social och ha kompisar (när jag var i tio-års-åldern och riktigt dålig så funderade jag öht inte på att jag kanske borde ha lite kompisar... var så mycket annat som upptog mina tankar då). Men det var väldigt svårt att klara av vanliga relationer för mej, jag visste liksom inte hur man gjorde, visste inte hur man umgicks, hur man pratade med folk.
Iaf så övade jag mej på detta så gott jag kunde, och även om det tog rätt många år så gav övningen resultat. Nu som trettio-plussare är jag rätt bra på att umgås, kan verka charmig och trevlig inför folk, har lärt mej hur man visar intresse för folk och lyssnar på dom när dom pratar och sådär. Ett tag tyckte jag det var jätteroligt att umgås, det var så kul att känna att jag numera visste hur man gjorde.
Men nu känner jag att det blivit lite gammalt, det här med umgänge. Jag vet att jag kan vara social, jag behöver inte få bekräftelse på det längre. Och det är faktiskt rätt ansträngande att koppla på sin sociala-charmiga personlighet och köra den.
Jag tycker det är skönt att ha hundarna att skylla på, för att förklara för folk varför jag inte kan vara jättelänge på nåns fest utan bara några timmar. Sen när folk tycker att man ska ses så brukar jag säga typ "ja visst kan vi ses nån dag", sen låter jag det bara rinna ut i sanden. Om det var möjligt så skulle jag kunna stanna hemma och bara träffa hundarna och min man irl, och endast ha kontakt med andra människor via internet.
Hur känner ni inför att umgås? Är det roligt eller jobbigt för er (eller både och kanske)?
