Jobbigt att umgås med folk

Geta skrev: Jag tycker om att umgås med människor på lite avstånd.
Annars splittras jag, då det blir för mycket.

För dig kanske det räcker med din man och hundarna?

Ja egentligen gör det det. Men eftersom jag har ett jobb så måste jag vara mer social än så. Alltså, jag är självklart jätteglad att jag har ett jobb! Men det är tufft ibland.

tekopp skrev: Jag finner det inte jobbigt att umgås men jag har väldigt svårt för psykiskt sjuka personer. Jag blir glad om vanligt folk tar kontakt med mig. Senast var det en fin kvinna som raggade på mig på gymmet enligt en vän där men jag vet inte om det är sant.

Exakt samma för mig också (själv är daignoserad med schizofreni), men jag brukar prata om "hur dåligt vi psyskikt sjuka i samhället har dte", alltså med friska personer och leka patient så frå den ena var som en soprts "psykolog" , nu ska hela världen förändras oc Du skALL lyssna på vad jag ska ha sagt.. !

Om någon "normal" person skulle ragga upp mig så skulle jag få spader. :rolleyes:

När jag var ung och singel brukade jag ragga genom att berätta om mina psykiska problem. Finns många som tycker det är skitspännande och intressant med en snygg ung tjej som knaprar neuroleptika och har hallucinationer...

Det finns äldre män som har specialiserat sig på det.
Har träffat några som gillar att umgås med psykiskt sjuka.

Jag var inriktad på killar i min egen ålder jag... men finns där också. I en del kretsar är det lite romantiserat med psykisk sjukdom. Det ses som spännande.