Gäst: Jo då jag delar väl med mig till de som vill lyssna. Framför allt till de vänner som också mår dåligt, det känns som de är de som bäst förstår. Men även min familj och andra som står mig nära.
Men detta är såklart när jag mår lite bättre. Då skämtar jag om det som är alltför misserabelt.
När jag mår riktigt, riktigt dåligt tycker jag ingenting är roligt särskilt inte min egen nöd. Det krävs någon slags distans för att kunna skämta.
Det klarar man inte då man mår riktigt piss.
Det verkar dock inte rikrigt all vårdpersonal förstå, det kändes som de vill tvinga mig till att le och skratta åt eländet. Men jag kände att det varit som att håna mig själv. framför allt vill jag inte att någon annan ska skämta om min situation, bara jag får göra det.
