När jag ser tillbaka på min uppväxt så ser jag ett tydligt mönster som ledde fram till min sjukdom.
Som liten blev jag tvungen att klara mig själv utan något stöd från någon annan. Hela min uppfostran gick ut på att klara allting själv, även att handskas med känslor som aldrig fick något utlopp. Vissa känslor blev inte speglade i min mamma och därför kom dom aldrig till utlopp. Jag fick lära mig att inte visa vissa känslor.
På detta viset samlade jag på en massa känslor och till slut blev det för mycket och jag insjuknade.
Hade jag haft förmågan att få utlopp för mina känslor och inte varit så rädd för att släppa ut dom så hade jag inte blivit sjuk.
Allt detta beror på att min mamma inte hade förmågan att bekräfta dom här känslorna och därför lärde jag mig tidigt att aldrig visa dom.
Så här tror jag att den här sjukdomen fungerar. Jag tror inte på att det skulle vara något genetiskt fel på mig.
Vissa känslor måste få bekräftelse och sitt utlopp. Jag tror det är nödvändigt för att överleva överhuvudtaget. Det blir för mycket att gå runt att bära på annars.
Därför tror jag inte heller att sjukdomen går i arv. Utan att det är beteenden som går i arv och som leder till sjukdom.
Det är ju bra att du tycker att du vet vad som utlöst din sjukdom, då är det ju lättare att ta emot hjälp. Om din sjukdom inte är genetisk måste det ju innebära att det finns bot för den. Det är bra att du kommit på det.
Det kan också vara så att man genetiskt bär
med sig schizofreni.
Men om man har tur så råkar man inte ut för
något i livet som " triggar" igång schizofrenin.
Schizofreni finns i min släkt men det är bara
någon enda som jag vet .
Det sägs att schizofrena har litet excentriska
släktingar och det kanske stämmer.
Ibland leder schizofrenigenerna till något bra
ibland spårar det ur.
Det tror jag med, när det positiva kommer fram så har man en större helhetssyn på saker och ting. Man har förmågan att koppla samman händelseförlopp som kan leda till stora visioner.
Värre är det när det blir paranoia mm inblandat, då är det inte kul precis.
Jag funderar mer och mer på terapi. Hittills har det kännts som att det har rört upp för mycket känslor för mig.
På det stället jag går till varje dag finns det många med psykisk ohälsa. Men inte ser jag dom som om dom hade ärvt sin sjukdom från sin släkt. Alla har haft sina problem och det accepteras av dom flesta.
