Bli tagen på allvar

Jag har svårt att bli tagen på allvar. Mycket på grund av att jag har en ram som jag inte får sticka ut från, gör jag det så räknas det inte... Jag är bara inte sån, därför betyder det jag gör som inte går ihop med min personlighet enligt andra ingenting. Inte mycket, i alla fall. Förstår ni vad jag menar?

Sedan har jag så lätt för att le i allvarliga situationer, typ när jag gjort någonting hemskt dåligt och blir påkommen eller när jag skäller någon annan som jag tycker varit dum. Mitt ansikte spricker upp i ett leende som jag inte vill ha där, jag står och försöker hålla mig men det går inte och det ser jättedumt ut. Då spelar mina ord liksom ingen roll när leendet säger någonting helt annat, tar udden av allt jag säger. Hur ser man till att bli tagen på allvar när man ler!? Jag är inte det minsta glad under sådana omständigheter. Jag hatar det.

Vill passa på att tacka för ett underbart forum, jag känner mig välkommen här och ni som skriver på viska är verkligen helsköna.

Jag känner igen mig såväl.. Jag har också svårt att bli tagen på allvar.. just för att jag börjar le.. och särskillt vid allvarliga situationer, då man absolut inte bör le.. hur lätt är det att bli tagen på allvar då liksom..?

Och när min bästa vän berättar om sina problem.. då kan jag också börja le.. hon måste ju nästan tro att jag njuter av att hon har problem eller nåt.. men hon vet iallafall att jag har det här fåniga leendet som kommer när det som minst passar.
Jag försökte prata med min kp på närspyk om detta.. men hon tyckte inte att det var något allvarligt problem.. utan tyckte att jag skulle vara glad som kunde le åtminstone.
Jag tycker det här är skitjobbigt liksom du, Saari.. Vad ska man göra..?
"Tänk på något allvarligt" Men det hjälper inte.. då finns risken att jag börjar skratta istället.. tro mig, jag har försökt. Och det är ju just det som är problemet.. man ler när det som minst passar.. när det handlar om allvarliga saker..
"Min katt dog igår" Nej.. men guud så tråkigt.. jag beklagar.. och så *smiiiil*
Asjobbigt...

Håller med dig även där Saari, folket på Viska är underbara männsikor.

*ler* oj....förlåt! .....Jag känner också igen det lite, men jag tror på något sätt att det funkar likadant för alla människor.

Hade lätt för att le i allvarliga situationer när jag var yngre... jag tror det berodde på osäkerhet... sen var det nån som påpekade det... och då vågade jag inte le eller skratta på länge... fick sen terapi... och så småningom kom leenden och skratt tillbaka... men som uttryck för glädje, inte osäkerhet... på "rätt ställen", så att säga...

Vid schizofreni kan ett av symptomen vara att man skrattar eller ler vid felaktiga tillfällen. Det blir någon typ av felkoppling i hjärnan när något sorgligt inträffar, som gör att man skrattar. Jag har aldrig läst om någon behandling mot detta, så jag vet inte hur man kan bli kvitt det. Ett annat besvärligt symptom är plötsliga skrattattacker - ganska många har sådana besvär också.

Trevligt med svar!

Jag misstänker att varför jag ler är för att jag är osäker. Det är förmodligen så. Eller så är det för att avdramatisera saker, kanske? Som undermedvetet alltså.