Overkligt...

Tycker det är overkligt att vara psykiskt sjuk. Så svårt att hantera många gånger. Blir riktigt rädd för hur jag har betett mig och vad jag trott var verklighet. Rädd för att hamna där igen....

För mig är allt både verkligt och overkligt samtidigt. Jag kom till en punkt där jag ställde mig frågan, vad är verkligt? Samma fråga som måste gnagt Descartes när han myntade "Cogito ergo sum", "Jag tänker alltså är jag". Det enda verkliga är att jag faktiskt existerar, och eftersom jag upplever saker med mina sinnen så kan jag bara göra antagandet att det jag upplever med mina sinnen finns där, men jag kan inte vara helt säker, därför är det bästa att helgardera sig och alltså kom jag fram till att allt är både verkligt och overkligt. Utan mitt upplevande av universum skulle inget existera, från ett subjektivt perspektiv, och det enda jag kan vara helt säker på är det subjektiva perspektivet, alltså skulle jag omformulera Descartes antagande till "Cogito ergo universum est", "Jag tänker alltså är allt".

Men du kanske inte frågade efter ett filsofiskt resonemang? Hm, ledsen att det känns jobbigt, hoppas det ordnar sig.

För mig har det tagit lång tid att acceptera min sjukdom. Det är en av anledningarna till att jag försökt sluta med min medicin tidigare.
Men allt blir lättare om man accepterar. Jag märkte nu när jag försökte trappa ner på min medicin i och med bytet till Abilify att jag lättare blev uppmärksammad på min försämring.
Jag kände igen mina symptom tidigt och det är jag tacksam för. Det beror väl på sjukdomsinsikten och att man accepterat sin sjukdom. Det finns mycket att vinna på att acceptera.

Amanita , nej det var kanske inte ett filosofiskt perspektiv jag var ute efter. Jobbigt att man har en defekt i hjärnan som framkallar "overkliga" antaganden som inte stämmer överens med verkligheten som jag uppfattar den när jag inte har psykossymptom.

Fredrik, jag har svårt att acceptera min sjukdom. Har ju vanföreställningssyndrom och hoppas ngnstans att jag i framtiden kan FÖRSÖKA sluta med medicin. Hade medicinen varit lätt att äta för mig så hade jag gladeligen ätit den utan gnäll. Är nog för tidigt för mig att acceptera även om det kanske hade varit det bästa. Sjukdomen har ju fört med sig så mycket elände i mitt liv och drabbat mig och min omgivning på ett hårt sätt.

Jag minns att första åren efter första psykosen, så oroade jag mig mycket för att få återfall i psykos. Som du var det främst vanföreställningarna som jag tyckte var jobbiga. Sedan dess har jag tagit min medicin och försökt leva hälsosamt och jag har klarat mig undan återfall i psykos. Rädslan för återfall i psykos är jobbig, men man vänjer sig vid den med tiden. Det går allt lättare att hantera tycker jag. För mig har det aldrig varit några problem att medicinera för psykosen har varit ett ännu värre alternativ för mig - en verklig skräckupplevelse.

Admin 1, har du aldrig tyckt att medicineringen varit så jobbig att du vill sluta, eller är alternativet "skräckupplevelse" så starkt att du aldrig tänker tanken?
Påverkar inte medicinen dig på ngt sätt? Känns allt som vanligt eller så som det var innan sjukdomen gjorde sitt intrång i ditt liv?