Schizoaffektiv?

Jag har diagnosen schizoaffektiv och tvångssyndrom.

Är sjukskriven till 100%, har varit så sen 18års åldern och försöker
kämpa mig ut på arbetsmarknaden nu efter 7 år.

Har varit väldigt kritisk till min schizoaffektiva diagnos då jag
känner mig stämplad som "coconut"

Enligt läkaren kan han bara förhandla bort min diagnos eller mildra den
om jag bevisar att jag kan jobba eller plugga o göra nåt vettigt av livet.

Har haft en psykos och en jävla massa depressioner.

Är lite nyfiken på er med liknande diagnoser.
Jobbar ni?
Vad äter ni för mediciner?
Har ni blivit kroniskt sjuka?
Hur ser er vardag ut?

Mvh /David

Jag har också diagnosen schizoaffektiv.

Jag drabbades av en psykos första gången 1997 och har haft ungefär 5 sammanlagt sedan dess. Den sista hade jag 2004, då jag blev inlagd på sjukhus. Det var först då jag fick en diagnos vilket jag är tacksam för idag.

Jag har under de senaste 10 åren arbetat träget på olika jobb trots mina symptom. Detta har varit OERHÖRT jobbigt och pressande psykiskt eftersom jag på flera ställen blivit utstött och mobbad under psykoserna. Rehabilitering har jag aldrig fått, har fått söka stöd hos familjen istället.

Först åt jag Zyprexa, men blev både trött och gick upp mycket i vikt av den. Nu äter jag Abilify och den fungerar mycket bättre då jag är piggare.
Läkaren säger att jag måste fortsätta ta medicinen resten av mitt liv, så jag antar att jag är kroniskt sjuk. Men livet och vardagen fungerar någorlunda bra då jag har ett stabilt och långvarigt förhållande, bra hem och ett arbete.

Mvh /Balder

Skönt att livet fungerar för dig iallafall det är ju det viktigaste!

Låter skumt att du inte fått nån rehabilitering, vilken del av landet bor du i?

Får jag fråga om vad du jobbar med och hur du gör för att klara av stress osv utan att bli sjuk?

Har oxå ätit Zyprexa i många år men gick upp 30kg och sov 15-16 h om dagen. Nu har jag zeldox är normalviktig och mår mycket bättre.

Ha det gott

/David

David,
första gången jag fick en psykos bodde jag i Stockholm. Då fick jag bara något lugnande och blev hemskickad från sjukhuset. Jag trodde varje gång jag hade haft en psykos att det var något "socialt" fel på mig. Jag förstod inte att jag hade en psykisk sjukdom. Sjukvården verkade tro att jag hade en depression eller någonting liknande. Sista gången jag fick en psykos blev jag förflyttad från den vanlig psykvården till psykosenheten, och där har de förstått min sjukdomshistoria samtidigt som de för första gången kunnat erbjuda mig rätt mediciner och stödsamtal.

Jag har alltid jobbat på kontor och det trivs jag med eftersom jag gillar administration. Det jag inte klarar är elakheter eller falska arbetskamrater. Då blir jag långsamt nedbruten och knäckt, ofta till det stadium då jag p.g.a. mobbning tvingas säga upp mig själv. De två sista jobben har dock varit mycket bra då jag haft snälla, trevliga och omtänksamma arbetskamrater.

mvh / Balder

Tråkigt det där med mobbning. Är ju förjävligt att vuxna människor sysslar med sådant.

Själv söker jag bara en enkel praktikplats för tillfället. Men bara det verkar svårt så vägen till jobb känns väldigt trög och långsam.

Jag kan säga att jag blivit neddrogad i 6 år av läkare som pumpat i mig 20mg zyprexa. Så jag har bara sovit och sovit. Godtrogen som man var proppade man bara i sig all skit dom gav en och trodde man var lat. Till slut i höstas slutade jag helt bara ta all medicin för jag mådde skit av det.
Följden blev en rätt kraftig psykos, men träffade också en läkare som förstod mina problem bättre och mixtrade om med mina mediciner totalt.

Idag mår jag hur bra som helst men vägen till ett fullvärdigt liv känns ändå lång.

Jobben växer ju inte på träd direkt och när man varit sjukskriven i sju år är ju arbetsgivarna självklart misstänksamma.

Jag känner igen mig i det du skriver om Zyprexa. Jag kände mig som en trött zombie när jag gick på denna medicin och jag sov hela tiden. Men jag slapp psykoserna för första gången på många år, så detta räddade nog mitt liv. Men till slut blev biverkningarna för stora precis som för dig (viktuppgång och trötthet) så jag var mycket enveten när jag talade med min läkare och bad om att få byta medicin. Tack och lov var läkaren och min stödperson mycket tillmötesgående så jag fick Abilify istället. Nu mår jag nästan som innan psykoserna och det känns befriande.

Mobbingen på mina tidigare arbetsplatser beror nog på att jag haft obehandlade psykoser och agerat annorlunda än "normala" människor. Men jag har sett mycket småsinthet och fördomar på många arbetsplatser så jag tycker synd om många dumma och okunniga medmänniskor. Man skall tydligen följa ett mänster för att passa in. Jag vägrar att göra detta fortfarande (fast jag är relativt "frisk" idag) och fortsätter vara mig själv. Tack och lov pratar de mycket om "Mångfald" på min nuvarande arbetsplats så alla vi "annorlunda" människor är välkomna där.

När det gäller stress så kan det ibland (fortfarande) bli för mycket. Senast jag skulle ha ett viktigt möte på jobbet så blev jag mycket illamående, föll omkull och tappade medvetandet på väg till jobbet. Jag vaknade upp efter några minuter och förstod först ingenting. Sedan reste jag mig och åkte hem. Det var otäckt eftersom det inte är första gången jag svimmar så här. Jag har utrett saken men inte funnit att jag lider av epilepsi, det är något som läkarna inte kunnat förklara hittills.