Sedan jag blev sjuk har jag fastnat i någat jag benämner som ett metaliv.
Jag läser, diskuterar filosoferar och ser på filmer om livet men deltar på sätt och vis inte själv. Har ingen egentlig identitet.
Det existensiella medvetandet finns där hela tiden och vägrar släppa mig fri.
Om jag någon gång skulle lyckas slappna av lite och rikta det mesta av mitt fokus utåt så kommer en extrem ångest.. Som så att säga varnar mig. Aja-baja nu håller du på att tappa din metvetenhet om det existensiella, livets villkor, universums oändlighet och döden.
Och då kan du dö när som helst...
Sjuk känsla egentlighen, precis som om det skulle vara mindre risk att dö bara för att jag går runt och spänner mig och tänker på döden hela tiden.
Så svårt att släppa taget.. Det är som om jag med förbundna ögon är dömd att balanserar på en lina 20cm över marken. När jag tappar balansen kommer ångesten men jag överlever, kan ju sätta ner en fot, det är ju bara 20 cm. Men sedan vågar jag inte lita på att marken är där nästa gång igen! Allt är ju möjligt! Och jag balanserar vidare..
Och dödens existens skrämmer skiten ur mig, jag kan inte göra upp med faktumet att man en dag inte existerar längre. Tänk om man dör plötsligt? tänk om jag inte vaknar upp imorgon.. har fruktade problem att somna och vaknar ibland i panikattacker med dödsångest.
Men tillbaka till metaliv. Vad jag menar är att jag inte får ihop ekvationen att samtidigt leva ett normalt liv som jag är så jävla medveten om min existens och analyserar livet och livets villkor. Det blir bara skit av det! Det är absurt! Och det är omöjligt att göra sig omedveten och sluta filosofera.
Männiksan samlar kunskap om allt, inklusive människan själv. Men för att vara objektiv bör man helt klart stå utanför det system eller den mängd man studerar. (poliser bör inte utreda sig själva etc.).
Är det därför man blir så alienerad för att man analyserar så mycket och vill vara objektiv.. eller är det att vända på det. Är det för att man är så alienerad som man inte kan släppa taget från filosofin och det absurda i ens existens.
