Sorgsen

Ganska ofta blir jag sorgsen. När jag tänker på mitt liv. Hur hade det blivit om jag haft en "normal" uppväxt, gått i skola, utbildat mig.
Tänk om jag haft familj o arbete.
Hur skulle det vara.
Blir sorgsen när jag tänker på mitt liv, har varit vid vården hela livet. Har mediciner för att klara av att leva, behöver mycke hjälp, med sånt som "vanliga" människor klarar själva.
Blir sorgsen när jag tänker på vad jag missar. Sånt som andra tar för givet.
Jag får ont i själen. Vill ju inte leva så här.

mopa, var inte ledsen.

Du vet, många som arbetar tycker det är tråkigt. I en undersökning svarade 40% att de ville sluta direkt om de kunde.

Så alla har inte roligt även om de är friska.

Jag trivs bra idag, men jag har också haft en jobbig historia med många psykoser och byten av jobb. Jag ser ändå framåt eftersom jag lever och har bra medicin och vård som grundtrygghet. Det har ju du också mopa!

Hej,
Jag tänker också som du ibland. Det är tunga tankar, de leder bara nedåt i en spiral.
Försök att tänka att du har gjort så gott du kan och känn stolthet över det. Du kanske har haft en mycket tuff start men du har ju tagit dig framåt om än med hjälp.
Att behöva hjälp är inte onormalt, betänk att det kan ligga i den svenska mentaliteten att vilja klara sig själv och vara stark. Det är nog inte så i alla kulturer. Du klarar säkert saker som andra har svårt med.
Det är så här jag försöker tänka när dessa tankar griper tag i mig, hoppas det kan hjälpa dig.

Att vara sorgsen är knappt tillåtet, fast det här att råka ut för psykoser är så genomgripande och berör allt i livet.
Det blir att tänka som Khai Chau förespråkar att tänka tvärtom.
Fast det är inte lätt.
Men att gråta litet kan inte skada i alla fall.

Har också missat mycket pga psykiska problem, men försöker addera de ljuspunker som finns och lyckas ganska bra med mina försök att se framtida möjligheter i stället för att gräva ner mig i allt jag missat.

Att ändra inställing till livet, leva i nuet m.m är inte lätt men tillvaron upplevs som betydligt ljusare när man lyckas med detta.

Jag försöker se det possitiva jag har i livet, men det går inte alltid. Vet att även friska människor har problem, och att många skulle vilja ändra på sina liv.
Men ändå kommer sorgen. Jag kan inte hindra den känslan av att jag missar mycke av livet.
Tur att ni här finns, ni förstår. Kram på er allihop