Hej!
Genom att läsa det ni skrivit på denna sida så börjar jag förstå att jag kanske ändå skulle vara nöjd med allt stöd jag får.
Jag har mängder med kontakter inom psykiatrin.
Ska lista dem här för er:
Jag gor i jagstrukturerande terapi 2 gånger i veckan.
Jag har två kontaktpersoner inom öppenvården och två till inom slutenvården och träffar dem 1 gång /v.
Jag träffar en kvinna från kommunen som hjälper mig med att städa och handla och såntdär.
Dessutom bor jag i ett korttidsboende som komunen ordnar med personal hela dagarna och sovande natt, vill jag inte väcka dem så ringer jag till avdelningen där jag har en härbäreringsplats så kommer de och hämtar mig.
All denna hjälp men ändå känner jag mig så förtvivlat ensam.
Vågar inte berätta hur dåligt jag mår för någon utom min terapeut. Hon är min idol och jag önskar att ni alla skulle ha möjlighet att prata med henne. Hon är så klok och förstår att alla mina problem kanske beror på dopaminet i min hjärna.
MVH Harriet
På 1980-talet fick jag långvarig psykoterapi som
jag är mycket tacksam för.
Idag har jag ett läkarbesök per år för att skriva
recept på medicin ett år framåt.
Jag träffar både rehabiliterare och sjukgymnast varje vecka. Detta hjälper mig mycket, eftersom jag känner att de verkligen vill hjälpa mig. Dessutom har jag kompisar och släktingar som finns där för mig.
Jag har en samordnare inon öppenvården som jag träffar varje vecka just nu, en gång varannan vecka i vanligen....
På avdelning får jag dagliga samtal den med den personal som jobbar här, men snart skrivs jag ut, jag börjar må för bra för att vara på en låst avdelning.... hoppas på några veckor på ett öppet behandlingshem innan jag ska tillbaka till arbete igen...
I mitten av nittiotalet hade jag psykospsykoterapi en gång i veckan... det hjälpte mig mycket...
Jag har det precis som Geta. Ett läkarbesök per år, där jag får recept för ett år framåt. Jag har haft det så ganska länge nu.
Harriet, du kanske skulle be om kognitiv beteeendeterapi, som minskar symptom och återfall. Patientutbildning är också bra för att minska återfall. Daglig sysselsättning kanske också skulle vara bra för dig.
Hej !
Tack för tipsen. Borde nog ha någon slags sysselsättning, men vad?
Förra året hade jag praktik på sjukhusbiblioteket, trivdes bra i början men sedan började det strula.
I min hemstad finns det gott om skyddade verkstäder för de med psykiska funktionshindrade. Har provat det en dag och sen var jag ett vrak i flera veckor. Kändes så förnedrande på något sett och synen som ledaren på stället hade för de som var där.... Nej aldrig mer!
Hemma kan jag läsaböcker ( min favoritsysselsättning ) och annat som känns bra mycket vettigare än att paketera plåster och liknande.
MVH Harriet
