Hur mycket stöd får ni ?

Ett par år efter det att jag slutat arbeta gick
jag på ett dagcenter ett par år.
Det var ganska fritt och vi kunde hålla på med
diverse hantverk bland annat keramik där vi hade
en driven keramiker som ledare.
Det gick bra tills jag kom ihop mig med en ledare
som tyckte att vi hade för dyra mediciner.
Då tog jag Hibernal som knappt kostade någonting.
Det var synd men det är så lätt att reagera när
man känner sig diskriminerad.
Nu bor jag i en annan stad utan någon liknande
samlingsplats.

Hej, jag går inte hos någon just nu, men har fått en bra läkare nu. Ska träffa henne ibland...jag har fått nog av men mottagningar och känslokalla läkare som vill ha makt, nu känner jag mig så gott som frisk och behöver inte gå på någon mottagning.

Geta skrev: Det gick bra tills jag kom ihop mig med en ledare
som tyckte att vi hade för dyra mediciner.
Då tog jag Hibernal som knappt kostade någonting.
Det var synd men det är så lätt att reagera när
man känner sig diskriminerad.

Konstigt att ledaren för dagverksamheten hade synpunkter på era medicinkostnader? Det har väl han/hon ingenting med att göra och borde väl inte kritisera er för det. Det är ju läkarna som skriver ut medicinerna.

Harriet,

Förutom sådan här dagverksamhet kanske studier kunde vara någonting för dig? Du verkar ju tycka om att läsa böcker.

Admin !
Har försökt plugga. I början gick det riktigt bra. Gick på en folkhögskola och läste in gymnasiet.
Minns den tiden med glädje. Var borta ( akut återfall ) i tre månader på ett år men lyckades ändå få 3 av 4 i betyg.
Kändes så bra att jag lyckades genomföra detta, mycket tack vare lärarna. De stöttade mig och förstod varför jag ofta hade stora besvär med att hålla mig vaken på lektionerna.
Efter detta år kände jag mig redo för nästa steg. Att gå på högskola.
Flyttade från min hemstad och började läsa idehistoria.
Detta funkade dock inte alls så efter två veckor fick jag ett psykosgenombrott.
Blev helt knäckt av all stress och alla mina medstudenter.
Min terapeut och jag har satt som mål att jag efter behandlingen ska må så pass bra att jag klarar av att genomföra min dröm- att bli bibliotekarie.
Detta känns dock väldigt avlägset.
MVH Harriet

Harriet skrev: All denna hjälp men ändå känner jag mig så förtvivlat ensam.
Vågar inte berätta hur dåligt jag mår för någon utom min terapeut. Hon är min idol och jag önskar att ni alla skulle ha möjlighet att prata med henne. Hon är så klok och förstår att alla mina problem kanske beror på dopaminet i min hjärna.
MVH Harriet

Mm, men du är väl ganska ensam? Hur många bekanta som du har goda relationer med har du utanför "psyksfären"?

Du skulle behöva lite kärlek, o då behöver det inte vaar kvinna man, utan bara person till person.

Men alla dina problem kommer inte från dopaminet, det är som att göra en kula, måste ha mantel, krut och kula.

Hej undrande!
Det där med dopaminet...
Jag glömde ett inte. Menade att min terapeut hade sagt att mina problem INTE berodde på för mycket dopamin i hjärnan.
Klumpigt av mig att inte läsa igenom innan jag skickade.
MVH Harriet