Att inte få berätta

Hur gör man då man inte får berätta om vissa saker och samtidigt plågas av att hålla inne med allt? Hur berättar man för sin samtalsperson? De borde nog få veta, men jag kan inte säga något!

Hej Himitsu-hime.

Jag har exakt samma problem som dig....förstår hur du menar...
Jag önskar verkligen jag kunde berätta vissa saker men jag vågar helt enkelt inte...jag kommer nog aldrig att våga heller...det är en fruktansvärt
jobbig känsla....
Så fort jag öppnar munnen och ska försöka så låser sig allting och jag blir
helt kallsvettig och får tunghäfta mm...

Skulle också vilja veta hur man gör....

Hopplöst

Ja, det är jätte jobbigt. Det känns som det förpestar mej mer och mer och får jag inte berätta så kommer det kväva mej långsamt. Och eftersom jag redan har kontakt med psyk så kanske de borde få veta även det här, men det känns så vanskligt. Och jag får inte nämna det. Jag har försökt förut då jag var yngre att ta upp det genom omvägar, antydningar, men det gick inte och ingen förstod och jag kunde inte förklara ordentligare. Det känns som att sitta inlåst under bevakning och sedan måsta försöka smuggla ut "kom och rädda mej" brev, utan att bli upptäckt, till någon därutanför som man inte ens vet finns där och kan läsa min handstil. Och hur ska man veta att den som isf får brevet inte är på fel sida och anger mej istället så allt blir ännu värre?

Och det blir inte bättre av att jag i övriga fall är jätte bra på att prata om mina problem och diagnoser och livet. Jag får alltid beröm för att jag så lätt får folk att förstå och kan förklara och sätta ord på. Så de misstänker säkert inte att det finns mer. De kommer aldrig försöka fiska eller locka eller dra ur mej något. Aldrig se och förstå mina antydningar och små kodade rop. För de har ingen misstanke om att det finns mer. De vet inte ens att jag är inlåst.

Hej igen Himitsu-hime.

Du låter precis som mig.... 8O
Jag blir helt knäckt av att någon har det precis som jag.....
Förstår verkligen att det måste kännas jättehemskt jobbigt att
inte våga prata när man ändä är så nära och tex någon frågar....
För mig är det också omöjligt och jag är rädd att jag heller aldrig
kommer att säga det...
Har du tänkt på att tex prova att ringa en präst...det hade kanske underlättat?
Att prata med någon som har tystnadsplikt och du kanske aldrig kommer att se igen? Bara en tanke...jag lider med dig.


Mvh
Hopplöst

Men jag fixar inte telefoner. Jag törs inte ens svara om det ringer.

Jag funderade på att gå till öppenpsyk på sjukhuset och bara prata med någon som jag slipper träffa sen (eftersom mina kontakter finns på annat håll), men de får isf inte ta med mej i journaler och mitt besök får inte finnas kvar efter jag gått därifrån. Jag måste vara osynlig. Och lik förbaskat vet jag inte om jag klarar av att säga något om det då jag väl är där.

Hej

Jag förstår vad du menar...jag har också telefonskräck och vågar inte riktigt heller ringa någon anonym om mina problem.
Ibland önskar jag dock att jag var katolik.
Det låter som en bra ide att prata med någon där man inte går tycker jag.
Jag hoppas att det ordnar sig för dig...och att du så småningom vågar prata om det som du mår dåligt av.

Mvh
Hopplöst