Självkännedom och introspektion

Vad hjälper bäst vid samtalsstöd till en psykiskt instabil patient?
Jag har genomgått både psykodynamisk och kognitiv terapi och måste säga som en före detta läkare sa till mig att samtalsstöd kan hjälpa men
det botar inte.På 80 och 90-talet gick jag i så kallad Barbro Sandin
relaterad terapi där det var meningen att man skulle vara lite små
psykotisk hela tiden för att som det hette "finna sig själv".Mina symptom
förstärktes av denna terapi som hade blåsts upp till såna proportioner att
den skulle kunna bota allt vad schizofreni och psykoser hette. Vi som
gick i denna terapi förlorade mycket värdefull tid på att ständigt gå om-
kring med symptom och den introspektion den ledde till var inte värd
priset.
Den kognitiva terapin är mera målinriktad men saknar själ.Den hjälper
en att bli likgiltig inför sina känslor och i stort sett bli en själlös apparat.
Jag skulle vilja slå ett slag för den enda terapi form som hjälpt mig och
den heter logoterapi.Den skapades av Viktor Frankl och går ut på att
lotsa patienten fram till en meningsfull inställning till sitt liv.

Det där lät bra i mina öron Jag är inne på samma spår i min rehabilitering tillbaka ut i livet

Jag har gått i samtals-terapi i två omgångar, en gång när jag var 16-17 och senare när jag var 22. Det gav mig absolut ingenting att sitta och prata om mig själv, snarare tvärtom, det kändes som om psykologen förstorade upp mina problem under den andra omgången.

Nu funderar jag i stället på gruppterapi, om det nu finns nån lämplig grupp här.
Jag tror att det skulle ge mer av att kunna stödja andra och få tips från andra hur jag skall hantera min symtom, för endast de som upplevt psykosen vet vad man talar om.

Abzu,

Jag gick i gruppterapi för 1 år sedan. Helt meningslöst och onödigt. Tog bara en massa tid att sitta och prata en massa nonsens. Men hamnar man i rätt grupp så kan det nog vara ett lyft.

Den psykodynamiska terapin tror inte jag på. Jag tror inte psykologer kan hjälpa mig för jag gillar inte sättet som dom arbetar på. Detta grävande i all skit som varit förstärker bara ens problem. Man får ingen självdistans alls. Jag tror mer på människor som kan lyfta fram det starka och sanna i människor. Det är ett sätt att befria sig från det jobbiga och givetvis få distans från det. Dessa maller och modeller psykologerna har får jag kväljningar av. Psykologerna gör en bara ännu mer självupptagen.