Jag är precis hemkommen från samtal med en psykolog. Psykologutredning med avsikt att komma fram till vilken typ av terapi jag behöver.
Jag var där för tredje gången och berättar precis som det är och har varit.
Herregud vad man blir påmind om vilket stört barn man har varit och vilka "sjuka" saker man fortfarande har för sig. Just nu är jag fast i känslor och tankar kring när jag var som sjukast för ett par år sedan. Jag kan inte släppa tankarna. Tankar som varit så knäppa att jag knappt vågat berätta dem för någon.
Tycker ni att jag skall ta itu med dessa tankar eller skall jag fokusera på att bara gå vidare.
När jag mår bra så tror jag inte att de jobbiga tankarna någonsin skall fylla min tid vilket dem återkommande ändå gör.
Samtidigt vill jag lära mig att hantera vardagen på andra sätt också för att kunna komma ut på arbetsträning.
Skall jag ta itu med både och eller förtränga gammalt och gå vidare ?????
Känner du att du har ett behov av att prata med någon om det så tycker jag du skall göra det. Jag fick erbjudande om terapi själv, men jag känner att jag vill helt enkelt inte. Just nu har jag inget som bara måste ut, därför käner jag inget behov av terapi nu.
Men känner man att man går runt och bär på mycket ouppklarade saker som behöver komma upp till ytan och kanske få ett avslut så skall man absolut hoppa på det tycker jag.
Jag tycker att du skall ta upp de jobbiga tankarna med din psykolog, eftersom de av och till fortfarande är ett problem för dig. När du har talat om tankarna för henne så kanske det är lättare att lämna dem bakom dig och bli befriad från dem helt.
