Skam?

Jag har börjat gå hos en psykolog. Han verkar vara väldigt snäll och framförallt intelligent och kunnig.

Efter att ha varit på ett par sessioner, så har vi varit inne på en del områden där jag känner att jag verkligen behöver hjälp. Som en del trauman jag har upplevt som jag tror kan förklara en stor del av mina handikapp.

Men istället för att berätta för honom så hoppar jag över och vinklar saker, ljuger inte direkt men säger inte sanningen heller. Och när jag tänker på det, så finns det ingen jag skulle våga anförtro sådana saker med. Även om det är saker/händelser som jag vet att jag igentligen inte kunnat rå för. Eller haft makt att förhindra.

Jag vill gärna kunna berätta, för jag lider väldigt mycket av dessa saker. Men kan helt enkelt inte.

Varför är det så? Vad ska jag göra?

Kan du skriva ned vad du vill säga på ett papper, och sen läsa upp det för din psykolog? Det kan vara lättare än att prata fritt ur hjärtat... och då bestämmer du i förväg vad och hur mycket du vill berätta...

Jag har också kännt mycket skam. Det har funnits saker som ja inte berättat för en levande själ...men sen har det kännts viktigt att berätta. Och jag har gjort det för personer jag kännt förtroende för...min psykolog till att börja med. Och jag har märkt att vi innerst inne är ganska lika när det gäller saker och ting. Att det jag skämts för inte var något som bara jag hade inom mig. Utan även många andra. Och du kan ju börja berätta att du känner skam för något till din psykolog och berätta kring hur du tänker kring det. Och att det finns saker som du har svårt att prata om.Du kan säga det.
Det känns mycket lättare kring det som jag skämts över nu. Och det är okey för mig att det funnits och delvis finns i mitt liv.