Hur lyckas man med relationer trots psykisk ohälsa?

H-

Några råd om relationer har jag inte att ge men
svarar på detta ändå.
Så fort jag riskerar att komma in i en relation
blir jag psykotisk som försvarsmekanism.
Det har varit känsligt som ögat. Det är någon
smärtpunkt som träffas. Det måste ha hänt mig
något innan jag hade språket.
Det som var bra med psykoterapi var att jag fick
lära mig att kommunicera. På så sätt har jag
lyckats få flera vänner under åren.
En av mina bästa vänner har bipolär sjukdom.
Hon är en väldigt kreativ och social
person. Det är inte riktigt detsamma som schizofreni.

Det verkar omöjligt att förklara helt hur man mår och varför man beter sig som man gör. Mitt förra förhållande kraschade p.g.a. av min sjukdom och mitt nya får "krångliga och konstiga situationer" av samma skäl.

Försöker vara öppen och beskriva hur jag känner mig och i efterhand förklara varför jag beter mig som jag gör men det går inte alltid riktigt som man tänkt sig.

Min extrema rädsla för andra människor i vissa situationer är en sak som krånglar till mycket och det är nog svårt för andra att hänga med varför jag kan vara så social ena stunden och totalt paniksalgen en annan gång.

Största problemet är ju att jag själv inte vet hur jag reagerar ibland och är det så - hur ska man då kunna förklara så att andra förstår.

Nu är det lättare att prata med andra sjuka men inte ens det fungerar jämnt. Trots det skulle jag aldrig klara av ett förhållande där min partner var sjuk och det är ju konstigt och motsägelsefullt då man kräver av andra vad man själv vet att man inte klarar!

Att vara sjuk innebär stora påfrestningar på ett förhållande. Är båda medveten om detta och accepterar det finns det en chans att kunna fortsätta. Total förståelse går nog aldrig att nå, inte från något håll.

Vilken soppa, t.o.m. det här blir krångligt ...

Åh, herregud jag är så rädd för att ha ett förhållande... Har aldrig varit med en kille... Så fort killen visar känslor för mig så drar jag... Jag skäms så mycket att visa mig för den killen... Ena dagen är vi jätte bra vänner och när han säger att han har känslor för mig så slutar jag att umgås totalt... Detta har hänt 4 gånger. Vad fan är det för fel på mig?!? Jag har nyss fyllt "kvinna" år. Visst har jag kommit fram till att det är svårt att ha ett förhållande och sen gå i terapi... Egentligen har jag inga känslor för någon... Jag känner ingen kärlek till nån- ruggigt men sant!

Tumelisa skrev: .. Jag känner ingen kärlek till nån- ruggigt men sant!

Så är det för mig också. Har varit så i hela mitt vuxna liv. Är 52 år.

Är vi fler här som inte kan känna kärlek. Och som anar att det är ett riktigt stort elände. En verklig fattigdom.

Tack Tumelisa för din rakhet

Johan

Många tycker att jag ser bra ut, (28 år) och jag har inte problem med att få killar och jag e en kille oxå hehe. Men jag tröttnar efter ett tag och jag känner ingen kärlek för dom, det blir mer som om jag vill bli kompis med dom istället. Jag har inte problem med sex heller.

Men fast jag är lyckligt lottad så känner jag mig inte bra och det hjälper inte, för att jag har inte självförtroende och jag älskar inte mig själv tillräckligt.

Därför tror jag att det viktigaste att man har en vän att prata med för det är oxå kärlek. Och vill man ha relation så försöker man anstränga sig att få det annars ska man vara nöjd med sig själv, det är jag ibland ialla fall, men såklart jag drömmer ibland hehe <!-- s8) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_cool.gif" alt="" title="Cool" /><!-- s8) -->