Hur lyckas man med relationer trots psykisk ohälsa?

Hej igen...
Jag tycker att det är knepigt när det inte finns känslor. Varje gång jag pratar med mamma så säger hon att hon älskar mig och jag svarar likadant tillbaka. Jag börjar nu att få några känslor ibland men dem är ju bara negativa för jag blir på dåligt humör och frusrtationsskriker... Jag skulle inte vilja åldras utan att få känna kärlek till folk för dem säger att det är så härligt att kunna göra det... Men HUR ska jag ta mig dit? Visst är jag bara 23 år men jag har aldrig i hela mitt liv varit kär, sånt som nästan alla tonåringar har varit... Jag har nog alltid varitkänslomässigt utvecklingsstörd... .?

Hej Tumelisa igen och alla andra!

Jag minns hur jag kunda älska som barn. Men min mamma förmedlade på olika sätt att det var något fel på min kärlek. Den dög inte som den var. Kom inte när den skulle. Uttrycktes inte på sätt som hon gillade...

Till sista la jag av. Det gör så djävla ont att få sin kärlek avvisad av den man älskar... men jag vet att den dan kommer då jag vågar älska igen. Det gör den för dig också, Tumelisa. Ge dig aldrig. Du har kunna älska och du kommer att kunna det igen.

Med värme

Johan

Tack Johan53, det var fint skrivet. Jag hoppas att du har rätt. Tänk vad man kan bli sårad som barn och de såren gör så ont när man har blivit äldre... Jag tror nog att jag aldrig fick lära mig kärlek som barn. Mina föräldrar älskade aldrig varandra när jag var barn. Såg aldrig de krama varandra med kärlek eller kyssar. Det var så stelt. Jag är uppvuxen så så min oro är att jag får ett lika förhållande...

Johan 53 och Tumelisa!

Förr hade man väggbonader som kvinnorna gjorde för att ha något att göra.
Typ; Egen härd är guld värd. Det finns en som är intressant, den lyder;

Livets stora gåta är att älska glömma och förlåta.

Hur vågar man tro på och ha tillit till människor
igen?
När man så många gånger i barndomen
blivit avvisad vänder man sig till slut bort och går
in i sig själv.
När relationsförmågan gått i baklås.
Hur många positiva möten måste man var med om
innan relationsförmågan tinar upp?
Det måste finnas en väg in i gemenskapen.

I mina tidigare förhållanden har jag varit väldigt fjärran, haft för mig att jag titttat på en film eller någonting, inte varit där själv. Så de har ju gått åt pipsvängen...
men nu har jag träffat en man som inte tittar snett på mina ärriga armar, för han har sådana själv. Han bryr sig inte om att jag skriker för att jag har spindlar i sängen, har har en stor flugsmälla och är inte rädd för spindlar. Han kan lugna mig när jag har mjölbaggar under huden och och förstår när jag pratar med mina röster.
vi gifte oss i nu december och jag är lyckligare än någonsin.
det jag tror jag försöker säga är att det finns hopp för alla.