Förhållanden

Detta är flisan som skriver. Men inte orkar logga in.

Jag har förstått att jag inte är den enda som tycker att det är svårt att ha ett förhållande.
Jag undrar om det finns någon här som har några tips för hur man får det att hålla.

Jag vill inte få den andra att stanna genom att tex hela tiden hota med att ta livet av mig om den andra lämnar, vilket jag har förstått att många gör.

Jag "lät" mig bli lämnad för ca ett år sedan pga av att jag ville att åtminstone han skulle få bli lycklig även om inte jag kan bli det. Men sedan när jag förstod vad det innebar att jag blivit lämnad ensam kom smällen och jag mådde piss.

Nu verkar han vilja ha kontakt med mig igen.
Men jag är rädd för att åter få förhoppningar och sedan krascha kanske ännu värre om han "sviker" mig. Och då vet jag inte om jag lever längre.

Men samtidigt saknar jag ju honom. Han är en bra kille det är inte det som är felet. Jag vill bara inte "smitta" honom med mitt elände.'

En sak med förhållanden är att det gör två personers liv oundvikligen sammanlänkade. På gott och ont. När du mår dåligt så kommer det påverka hur din pojkvän mår också. Det positiva är att man kan stötta varandra genom svåra tider och när man kommit igenom svåra saker så är man stärkta som par. Det för människor närmare varandra att gå igenom saker tillsammans. Men det kan vara oerhört jobbigt under tiden. Speciellt kan det kännas tungt att se att det som plågar mig också plågar den jag älskar mest. Men det kan också vara den största motivationen att förändras, att söka vård och kämpa för att må och fungera bättre.

Jag har kämpat mot ätstörningar med en lidande pojkvän vid min sida. Hans rädsla, smärta och maktlöshet trasade ofta sönder mitt hjärta, men var nog det som till slut fick mig att verkligen kämpa mig upp igen. Att skada mig själv var ok, men att förstöra hans liv var inte ok. Så för oss har det gått bra. Även om det fortfarande finns moln på vår himmel. Och han kan önska att han hade fått bara mig. Utan självhatet och ätstörningarna. Men numera får han njuta av att se mig må bra mest hela tiden. Och han uppskattar det mer än han hade gjort om det alltid varit så...

Hej!
Jag vill bara gratulera till att du och din pojkvän har tagit er så långt.
Ni måste vara stakrka båda två som orkat.
Det du säger att hans hjälplöshet och smärta har trasat söndre ditt hjärta, det känner jag igen. När jag var tillsammans med min förra kille så var det hans oro för mig som var värst att se. Och att inte kunna säga att det inte var någon, fara, att jag mådde bra, att han inte behövde oroa sig. För jag mådde inte bra och det var fara i princip hela tiden.
Efter ett tag tror jag helt enkelt att han blev så nedbruten av att inte få se mig lycklig eller kunna känna att han kunde göra mig lycklig att han inte orkade längre.
Och jag kan ju på något sätt inte klandra honom eftersom jag inte står ut med mig själv.
Men han säger också att han sett så många goda sidor hos mig, som jag inte kan se själv.
När han nu vill ha kontakt med mig är jag så misstänksam och kan inte tro att han ärligt bryr sig. Vilket han säkert gör.
Jag vill bara inte bli sviken och besviken. Jag vill bara överleva.
Och hellre överlever jag ensam än går under tillsammans.

Du kanske behöver få lite stöd och vård först. Det kanske är så att du behöver litetid själv först för att stärkas. Behöver upptäcka dina fina sidor. Så att du kan gå in mer hel i en relation. Det finns stunder då jag önskar att jag kunde ha träffat min älskade nu i stället så att han sluppit allt det jobbiga. Och det är ju så här jag vill att han ska se mig.

Får du hjälp i nuläget?

Ja, jag får viss hjälp. Äter mediciner träffar ngn läkare sporadiskt. Går dock på en dagverksamhet på sjukhuset. Det är ganska bra. Har blivit lovad en psykolog kontakt i över ett halvår, men först nu har de lyckats skicka i väg remissen.
Jag försöker att lite i taget bygga upp iaf en bräcklig självkänsla i stället för ingen alls som fallet var under hösten.
Jag kan nu glädjas över vissa saker. Och jag försöker trösta mig med att det kunde varit värre. Det är den enda tanke jag finner någon tröst i.