glöm inte.

Vad är poängen om det inte är allt eller intet?
E det inte bättre med sex-kamratskap isf sex-klassik relation då?
Logik, kultur och praktiken.

Nä, om jag ska ha en redig kvina igen, vilket jag inte kommer att ha, så ska det fan opereras in en bomb i henne efter en kontrktskrivning, o i mig me då, om ngn bryter kontraket så..*bom*
Eller så kommer man på att man inte är säker, o risken är för dstor, så man skriver ett sådant kontrakt.
Snart behövs inte skater för familjepolitiken, man kan reglera allt med dessa kontrakt.

Ja, vad gör man för att det ska fungera? Hur behåller man en bit av sig själv? Det är ju frågor som tål att tänkas på. Numera mår jag ju bra och min pojkvän har inga psykiska problem. Men under det/de första året(/n) var det mindre lätt med mina ätstörningar som ständigt invaderade oss och satte vår kärlk på prov. Min pojkvän hatar verkligen anorektikern i mig. Nu gör det ingenting eftersom jag känner likadant, men förut var det väldigt jobbigt och kunde leda till jättemånga bråk. Mer allmänt så tror jag att medvetenhet om sina problem hjälper när man ska ha en nära relation. För då har man lite samma "fiende" så att säga. Och man kan arbeta lite som ett team. Sen är det ju bra att behålla egna intressen, vänner och aktiviteter som man har vid sidan av förhållandet. Då får man lite "eget liv" över. Jag tycker det har kännts skönt när jag har mått dåligt och fått ha den svaga rollen i vår relation att jag fortfarande haft delar av mitt liv där jag är kapabel och oberoende av min pojkvän. Det funkar bra för självkänslan och man känner sig mindre utlämnad och beroende.

Jag får säga som PSR att jag inte är någon Dr Kärlek precis. Jag tror att när man mår väldigt dåligt så kan det vara klokt att inte träffa sin partner, eftersom det kan störa relationen kraftigt. Det beror naturligtvis också på vilka typer av symptom man har. Vanföreställningar t.ex. kan nog vara jobbiga för ett förhållande tror jag.