Enkelspårig?

För ganska så länge sedan lärde jag känna en kille som jag hade en hel del gemensamt med och vi blev attraherade av varann, men av olika anledningar hände inge mellan oss för än i höstas. Då spenderade han en natt hos mig och det var skitbra. Vi kunde verkligen prata om allt och han bryr sig inte alls om att jag är schizo för han har haft psykiska problem själv.
Vi bor inte i samma stad och han har väldigt mycket att göra, så det har inte blivit att vi träffats mer. Nu har jag inte hört av honom på några månader för han har inte internet längre och jag vill verkligen ge upp honom, men det går bara inte. Träffar jag andra killar, så jämför jag dem med honom. Jag kan nog inte säga att jag är kär riktigt, men nått är det.
Jag börjar tro att han aldrig kommer att höra av sig mer, så jag försöker glömma honom. Men på nått sätt vet jag att om jag släpper honom, så kommer han höra av sig och vilja träffast igen och då kommer jag inte kunna säga nej.
Det känns som om jag är väldigt enkelspårig i mitt tänkande när det gäller honom.

Omväxling förnöjer, jag tror att det i alla fall är en bra grej att umgås med flera stycken som kompisar och vänner så man får lite variation och inte blir så låst vid en person. Förr blev jag ofta kär i tjejer, och då blev jag liksom helt besatt. Men nu har jag nästan stängt av alla känslor, och det är faktiskt ganska skönt att kunna umgås utan att bli kär.

När jag var deprimerad, jag hade en sådan period i flera år, så isloerade jag mig nästan helt och hade i stort sett bara kontakt med min psykolog. Det finns en slags meditation där man sitter helt isolerad i en vecka, och många tycker det är väldigt påfrestande.

Hur som helst, efter det har jag börjat att verkligen uppskatta mina kompisar och vänner, samtidigt som att jag känner mig helt oberoende, om alla vänner och kompisar skulle överge mig skulle jag må lika bra ändå eftersom jag har mig själv.

Jag skulle nog föreslå att du träffar lite andra killar, bara umgås och ha kul ihop, man behöver inte blanda in några känslor liksom. Då behöver du ju inte känna att du är så bunden vid just den killen. Känslor kan man alltid väcka upp senare, jag tycker det är bättre att hitta någon man trivs med och har kul ihop med.

Jag har försökt, jag har varit ute på vift och träffat andra killar och haft kul, men jag får inte denna killen ur huvudet liksom. Han är rätt speciell av sig och han är den ende som jag känner att jag kan vara helt mig själv med. För det kan jag inte ens med mina vänner, dom blir rädda och känner att det är obehagligt om jag luftar en del av mina tankar.

Kanske ni har ett speciellt band? Vad är ni för stjärntecken? Kanske du kan ringa honom, han kanske gått in i sig själv eller nåt?

Jo vi har väl kanske ett speciellt band.... Jag har inte hans nuvarande nummer, så jag kan inte ringa, hade nog inte gjort det ens om jag hade hans nummer. Jag har telefonfobi.

Det kanske är så då att ni behöver gå åt varsitt håll ett tag och mötas upp lite senare i livet? Oj! Telefonfobi! Telefon som är så bra! Jag kan prata i telefon i timmar.. hehe, jag har en tjejkompis som jag brukar prata i telefon med i timmar, ofta dagligen, vi träffades på ett forum, men vi har aldrig träffats i verkligheten, lite lustigt faktiskt, för vi vet precis allt om varandra. Vi brukar lägga tarotkort på telefon också :mrgreen: