Enkelspårig?

Jo kanske det, men det känns som om jag egentligen borde glömma honom helt. Fast det kommer ju inte gå liksom.

Man glömmer aldrig någon helt egentligen, speciellt om man stått varandra nära. Ibland kan det gå flera år och man träffar någon och det är som om det var ett par dagar sedan man sågs sist. Samtidigt hindrar ju inte det att man kan lära känna andra som man kommer nära också. Hela den här monogama relationsföreställningen behöver ju inte stämma in på alla. Jag är sådan som behöver kunna umgås med många (typisk tvilling, både solen och ascendenten), annars känner jag mig kvävd. Fast du kanske är lite mer känslig som bara anförtror dig åt några få?

Jag har en hel del vänner, men det finn sidor av mig - mina negativa, cyniska och pessimistiska sidor - som dom inte klarar av helt enkelt. Han klarar av mina mörka sidor också och det är en sak som är så skön med honom.

Mm, känner igen det där, många som bara plockar russinen i kakan. Har du läst Hermann Hesse, Stäppvargen? Den person han beskriver i boken har en trevlig och social personlighet som många kommer överens med, och samtidigt har han en mörk och vild sida som skrämmer dessa, men som attraherar andra som i sin tur inte trivs i sällskap med hans trevliga sida. På så vis har han väldigt svårt att hitta någon som stämmer överens med hela honom, de flesta vill liksom bara acceptera den sidan de trivs med.

Den har jag läst ja, gillade den då det påminde en del om mitt eget liv faktiskt.