Min situation

För ett tag sedan (ungefär en månad) träffade jag en flicka som jag föll för direkt. Vi hade känt varandra över Internet ett tag och allt verkade jättebra och de två gånger vi träffades kände jag någon form av totalt välbefinnande, men efter det andra mötet blev hon plötsligt väldigt kylig när vi senare pratade över msn. Nu jag inte hört något från henne på några dagar, men av det sista jag förstod var att hon hade en pojkvän och detta gör mig väldigt nedstämd.

Grejen är att det är inte henne jag åtrår, utan snarare tanken på att slippa ensamheten som sakta förtär mig. Jag känner något sorts behov av att bara ha någon, att helt enkelt försvinna in i en kärlek, närhet eller vad som helst.

Just nu är det enda jag känner en total förvirring. Dels ångesten över den här flickan kombinerat med föraktet hon väckt hos mig och irritationen över psykiatrin (har gått till samma psykosmottagning i snart ett halvår för utvärdering om huruvida jag är schizofren eller inte) för att bara få läkemedel efter läkemedel utskrivet, varav flera antipsykotiska. De har antydit schizofreni, men kan inte ge mig en diagnos pga brist av psykologer som tydligen krävs för en utvärdering. Det känns helt enkelt som om jag bara står stilla. Sedan skuldkänslorna över att jag "skrämt" flickan (hon såg tyvärr mina inte allt för vackra armar), vilket väcker skuldkänslor och tankar om att jag aldrig någonsin kommer kunna hitta någon som skulle kunna förstå min situation - jag känner mig förvirrad och ensam, även om jag har några vänner som jag vet finns där för mig och har hjälpt mig.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska gå vidare. Det känns som om jag bara sakta blir beroende av läkemedel utan att själv veta vad problemet är. Helst av allt skulle jag bara vilja höra att jag är frisk, men tyvärr har jag kommit till insikt om att en frisk människa behöver inte sex olika preparat för att knappt kunna fungera i det verkliga livet. Det är svårt att säga hur mycket längre jag klarar av denna uppgivenhet.

(Jag vet att detta forum främst är till för diagnosierade schizofrena, men av de trådar jag läst känns det som om ni ändå har förmågan att förstå vad jag pratar om).

Att får en diagnos kommer inte att lösa dina psykiska problem. En diagnos skulle främst ge läkarna ett hum om dina problem och dig en stämpel.
Så häng inte upp dig på diagnoser. Det är dina problem som skall behandlas vare sig du är schizofren eller inte.
Jag kan inte påstå att jag fått bättre hjälp av psykiatrin bara för att jag fick diagnosen schizofreni. Den bättre hjälpen fick jag av att flytta från Skåne till Göteborg, där jag haft turen att hamna på en väl fungerande psykosmottagning som arbetar efter en modell som kallas "Integrerad psykiatri".

Att proppa i sig mediciner är aldrig kul, men tyvärr kan det vara nödvändigt för att fungera.
Att blir kär i känslan av att inte vara ensam har många här på Viska säkert upplevt. Men det är mycket svårt att ha ett förhållande om man inte kan acceptera sig själv.

Försök se att du är en Människa med en personlighet, inte en patient med mediciner. Identifierar man sig med bilden av patienten mår man sällan bra. Försök kultivera dina intressen, har du inga så skaffa. Alla har drömmar om kreativitet och skapande, försök bejaka dessa drömmar.
Skriv en dikt om hur du mår. Rita en teckning som visar din verklighet.
Men framför allt GÖR något.

Sex månader är inte så lång tid för att få en diagnos. Det tar nog längre tid för de allra flesta här. Att få diagnosen schizofreni (om det skulle vara det) är inte enbart positivt. Många blir deprimerade och mår alltså lite sämre av det egentligen. Det man kan få vid definitiv diagnos är väl patientutbildning och familjeutbildning, vilket förutom antipsykotika är den behandling som ibland ges vid schizofreni.

Mitt råd är att du via kommunen försöker få ett personligt ombud, som kan aktivera dig med sysselsättning, studier mm. Jag tror att du behöver någon som hjälper till att aktivera dig och personliga ombud brukar göra det. Jag tror också det är viktigt att vara aktiv och göra olika saker samt ha ett mål att sträva efter. Du kunde ju ha som mål att skaffa en flickvän och på vägen mot det målet kan du sätta delmål.

Jag formulerade mig nog väldigt dåligt, försöker igen.

Från början var jag negativ till psykiatrin, men i samband med att jag för drygt sex månader sedan blev inlagd på sjukhus efter ett försök att ta mitt liv, samt de senaste månaderna av ständigt ökad medicinering av diverse antidepressiva och antipsykotiska mediciner, kom jag till insikt om att någonting faktiskt var fel, vilket i sig gjorde mig deprimerad, men det är något jag (till viss del) lämnat bakom mig nu. Samma sak gäller mina hallucinationer, som jag då trodde var övernaturliga krafter som försökte kommunicera med mig, som idag fått mig att inse att någonting är fel. Jag känner att en diagnos skulle kunna hjälpa mig att projicera "sjukdomsinsikten" mot någonting och att själv kunna acceptera vad som är fel och inte bara att någonting är fel. Det kan liknas med en stor klump i bröstet: du vill helt enkelt veta om det är en fettvävnad eller en cancertumör, eller?

Sysselsättning är något jag på senare tid klarat av ganska bra, har medverkat i ett band vars skiva släpps snart och har dessutom sökt in till diverse utbildningar på universitetet nu till hösten (och kommer förhoppningsvis in), samt att jag skriver mer poesi nu än tidigare. Men ja, jag håller med om att det är viktigt att sysselsätta sig med någonting.

Det tog 10 år för mig att få reda på min diagnos och jag tycker inte att jag hade något behov eller nytta av att få reda på den. Poängen är dock att läkarna visste diagnosen förmodligen hela tiden, men jag frågade aldrig efter den och det gick alldeles utmärkt att leva utan vetskap. Jag fokuserade istället på att försöka må så bra som möjligt och att vara aktiv.

Efter en psykos så får många en depression postpsykotisk depression, så det är nog ganska normalt egentligen att du känner dig deprimerad. Tänk också på att det tar tid att få diagnos t.ex för schizofreni skall symptomen ha pågått i minst 6 månader och sedan skall ju själva diagnostesterna göras, vilket tar tid. Det finns också psykotiska depressioner, som skiljer sig från schizofreni genom nära konstant depression och kortvarigare psykoser.

Bra att du försöker vara aktiv och att du har mål i livet. Det är väldigt viktigt för att kunna återhämta sig. Lycka till med skivan, som du har medverkat i. Bra gjort verkligen.

För mig har det bara varit positivt att få en diagnos, men jag lider inte av schizofreni och är därför kanske inte jämförbart? Jag har mått dåligt sen jag var ett litet barn, men inte vetat vad det var. 2000 överlevde jag (mirakulöst) ett självmordsförsök.....jag orkade helt enkelt inte kämpa med livet längre. Först då kom jag i kontakt med psykiatrin.

Jag lider förvisso av depressioner (även om medicinering håller det ganska bra i schack), ångest (mer eller mindre) och sömnstörningar.....så min psykiska sjukdom är depression. Därutöver har jag en borderlinestörning, vilket alltså inte räknas som en sjukdom utan en psykisk störning, och att ha fått den vetskapen har hjälpt mig därför att jag kan lära mig om min problematik, tex genom litteratur. Detta hjälper mig iaf till att både förstå vissa saker, acceptera vissa saker och att jobba framåt med vissa saker. Men det är som sagt kanske inte så man upplever det om man lider av schizofreni, eller så är det bara olika från person till person om hur man upplever det att få en diagnos.