Våga satsa!

Jag är en sådan person som inte vågar "utsätta" mig för kärlek av rädslan att saker ska gå på tok. Jag tror att många fler psykiskt sjuka tänker så, att de helt enkelt inte vågar chansa. Men jag vill uppmuntra er till att ta chansen om den kommer!

Det värsta som kan hända är att man förlorar. Det bästa som kan hända är att det blir någonting riktigt bra. Båda möjligheterna finns, men om man drar sig tillbaka och inte vågar fråga om någon vill gå på dejt så får man alltid undra vad som faktiskt kunnat hända om man vågade.

Det är inte jättehemskt att bli dissad. Det är jättetråkigt och kan bli riktigt jobbigt, men då har du ju i alla fall försökt. Du kan vara nöjd över att du faktiskt vågade hoppa, vågade tycka om någon.

Och varför måste det vara så hemskt att inte få kärleken besvarad? Det är ju självklart inte roligt, men att tycka om någon kan åtminstone betyda mycket för dig själv. Njut av känslan att tycka om någon!

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag börjat tillåta mig själv tycka om människor, att jag satsat och förlorat men ändå är nöjd. Jag har gjort något jag inte gjort förut och jag ångrar det inte. Jag är en erfarenhet rikare och har fått uppleva något jag inte trodde på förut. Mitt största problem var att vad jag kände och hur den andra personen visade att den tyckte om mig inte stämde överens med min självbild, det liksom krockade så hårt och jag blev sängliggande under veckorna. Men det fick mig att ändra inställning, vrida lite på min syn av mig själv och ifrågasätta min i överlag negativa syn på allt.

Sedan har jag fler vänner som är i ungefär samma situation, så jag vill bara säga att jag i alla fall mår mycket bättre av att ha vågat ta chansen när den kom. Jag hoppas att ni också vågar ta den chansen!

Härligt att du vågar ta chansen att lära känna nya människor... lycka till med att hitta någon att älska....

Saari! Du har fruktansvärt rätt! Detta åtminstone gällande mig!

Detta för att jag är så rädd att bli besviken! Inte så att jag inte kan ta mod till mig och dejta en tjej och få ihop det med henne.

Nej! Det är snarare att jag har så svårt att uttala ordet jag ÄLSKAR dig, till någon, det är något som lägger hinder i vägen. Jag har nästan aldrig uttalat det ordet till någon, så länge jag levt! Detta för att jag är så rädd för att bli
Be! sviken!

Saari, jag blir inte klok på dig! I en annan tråd säger du, att du försöker behärska dina självskadetendenser, och sedan här försöka vara ett föredöme med att visa att man ska våga satsa på kärleken.

För min egen del har jag ingen offentlig ansikte att hänvisa till vad gäller att kunna satsa sin själ på ett förhållande. Alla vi behöver idoler att se upp till, för att kunna uttala dem magiska orden "jag älskar dig"!

Som nissegossen säger, så är det även svårt för mig, att uttala en kärleksförklaring till ngn man tycker om. Men det har blivit mycket enklare på senare år att visa sina känslor öppet.

Men det gäller att man kan konfigurera sina känslor med en annan människas känsloliv. Vilket kräver att man är vuxen sin uppgift! Men även jag har väl en form av en självskadebeteende, nämligen att jag är rädd för att såra ngn, men i slutändan så sårar man i alla fall, när man inte dansar hela linan ut!

Jag försöker lära mig att känna, att kärleken har inga begränsningar, utan det är bara du som sätter dem gränserna! Men mitt stora fel, är att jag tänker alltför långtgående på konsekvenserna, vilket innebär att man själv begränsar sitt känsloliv, med att påstå att man kanske inte passar för varandra. Man måste ta konsekvenserna först när dem dyker upp i sin rätta skepnad!

Om det är till någon tröst så blir jag inte heller klok på mig själv.

Jag har aldrig kommit så långt som till när man funderar på om man älskar en annan person, eller att uttala orden. Inte när det kommer till kärlek. Men jag förstår att det är då saker kan bli RIKTIGT jobbigt. Just nu försöker jag bara våga ge mig in på något sådant och se vad som händer. Jag blir påmind om hur ung jag är.